Mediepar från Hägersten öppnar lanthandeli Abborrträsk och kallar det för ett exotiskt äventyr. Jurist lämnar Kungsholmen och flyttar till Malmö för att det är så skön vibb där. Ingenjörer drar till Gävle och får en magnifik trävilla för samma pris som en ask tvål i Stockholms innerstad.
Just nu gödslar tidningar, tv- och radiokanaler sitt utrymme med berättelser om stockholmare som väljer att lämna stan, alla med samma vinkel: Nu ska livet bli bättre, mer äkta och enklare.
Men alla vi som tvingats bo på landet någon gång mellan oktober och maj vet att verkligheten där ute är en stenhård örfil. För när den brungrå skånska vinterfukten kyler ned ditt skelett medan du väntar på en vindpinad pågatågstation, eller bensinen i din pickup tar slut mellan Grundträsk och Baktsjaur, det är då känslan kommer krypande. Eller när du vill gå ut och äta i Åmål men upptäcker att du redan varit på varje medioker krog och att du egentligen bara vill glo på folk, folk du inte sett 1 000 gånger förut (fastän du är nyinflyttad).
Det är då du inser att du saknar oss.
Och jag märker hur jag går och väntar på reportagen om alla hemvändare, folk som ångrat sig. Jag vill säga till er att det är ok, alla kan göra misstag.
Så detta är en uppmaning: Skriv till mig, och jag ska skriva om hur ni packat ihop och kört hem till Stockholm igen. Jag möter er i hörnet av Seven Eleven och jag berättar i text om hur ni saknat Dovas och Sturehof, mellanrätterna, tunnelbanan, vänner och bekanta.
Ni får säga hur ni insett att det inte gör så mycket att bo lite mindre, lite dyrare och med lite trängsel i kollektivtrafiken på väg till jobbet– så länge vi har varann.
Vi hörs.