Min lokala hjälte

(rubrik saknas)

Drygt tre veckor har gått sedan fyrabarnsfamiljen lämnade Izmir och Turkiet i en gummibåt. Där hade de levt i omkring två år efter att ha flytt från Syrien.

De visar bilder av vad som fanns kvar av deras liv i hemstaden Homs när de gav sig av: En liten raket har gjort ett stort hål i väggen till deras hem. På en annan bild kan man se byggnaden där pappa Ahmed hade sin klädbutik. Husets nedre del som ska ha hyst affärer är helt urblåst av eld och ­explosioner.

– Assads män ville att vi skulle lämna, de ville inte att det skulle finnas någon kommers eller socialt liv, översätter engelsktalande Mahmoud som flytt från samma land.

Skolan där yngste sonen Braa gick drabbades av en granatattack, en lärare och två barn dog.

– Man kan inte låta barnen växa upp med blod och död, säger mamma Shaza.

Familjen vittnar även om ständiga hot och trakasserier i militärposteringar som alltid måste passeras i vardagen.

– Man kan bli ihjälskjuten eller bara försvinna utan att det finns någon förklaring. Soldaterna kan agera lite som de vill utan att ställas till svars, säger pappa Ahmed.

Föräldrarna beslöt att fly innan familjen skulle bli offer för våldet.

– Explosioner och lik hör till vardagen. Att leva med att det kan explodera när som helst och var som helst går inte, säger de.

Det var en absolut livsfarlig tillvaro de lämnade bakom sig när de flydde till Turkiet, där de skulle bli kvar i ett flyktingläger i två år.

När de fortsatte från Turkiet lämnade de ett utsatt liv utan utsikter. Där hade de levt utan bostad, skolgång eller jobbmöjligheter. Båtfärden bort från detta tog två timmar.

– Det var trångt men vi var inte så rädda eftersom vi bar flytvästar. Men det är klart att man ändå ber till gud när man tänker på att barnen åker med., säger Shaza.

I Grekland lyckades de ta sig till gränsen mot Makedonien där taggtråd och soldater satte stopp. Där hamnade de tillsammans med hundratals andra i ett slags ingenmansland mellan de båda länderna.

De berättar att soldater kastade in visslande ljudbomber och rökgranater. Under fyra nätter sov de på marken. Ahmed reser sig upp stolen och går ner på alla fyra på golvet.

– Vi såg en pappa som försökte skydda sin bebis från regn, han gjorde som ett tak över sitt barn, säger han.

Efter att ha betalat vakter lyckades familjen till slut komma vidare med buss och nå Belgrad.

– Där fick vi inte bo på hotell. Vi bodde i en park men också i ett litet litet hus med 40 andra syrier, säger Ahmed.

Färden från Belgrad gick med taxi mot Ungern där de för att undvika att bli registrerade valde att under natten vandra över åkrar och fält för att undgå att bli upptäckta.

På vägen blev de stoppade av några personer de tror tillhörde maffian. De tog betalt för att inte röja dem för polisen.

Familjen gick vidare tillsammans med en klunga flyktingar. Äldste sonen som var längre bak i tåget greps av polis. Familjen berättar om hur han togs till fängelse under tre dagar där han blev slagen och tvingad att registrera sig. Men när de förstod att han var omyndig släppte de honom och han kunde ansluta till dem igen.

De nådde sedan centralstationen i Budapest.

– Vi var säkert 5 000 människor vid tågstationen som sov ute och drev omkring. Tågen gick inte och vi sökte andra vägar för att komma vidare. Vi hade nåtts av nyheten om 70 flyktingar som kvävts i en lastbil och var oroliga, säger Shaza.

Åtskilliga gånger under flykten avkrävdes de betala mutor till maffia, poliser eller militärer för att komma vidare.

– Våra pengar tog slut men vi skramlade via vänner och släkt via internet.

Ofta under flykten drabbades de av fullkomligt inhuman behandling.

– Är vi inte mer värda än djur i Europa, kunde man tänka, var finns humanismen. Men vi kunde inte återvända till Syrien. Det var bara att fortsätta framåt, säger Ahmed.

Efter fem dagar kom familjen slutligen med ett tåg och tog sig via Österrike, Tyskland och Danmark till Sverige.

– Vi kände genast att det fanns en humanism i Österrike. Folk sa välkomna och det fanns mat och kläder.

När vi ses är familjen alldeles färska i ett helt nytt land.

– Vi har förlorat allt, med vi är glada över att vara vid liv. Vi vill ändå tacka Europa och Sverige för stödet och att ni tar emot oss. Vi hoppas att vi kan starta ett nytt liv här, säger Ahmed.

– Det känns fantastiskt att vara i ett land där lastbilen stannar och låter en gå över vid övergångsstället. Man respekteras, blir behandlad som en människa, säger Shaza.

De förtydligar kontrasterna med det Syrien de lämnat. I Homs dundrade pansarvagnar fram utan att stanna för folk. Träffades och skadades någon kunde pansarvagnen backa för att ännu en gång köra över den skadade. Och avsluta lidandet, en gång för alla. n