4-åriga Malte vann över cancern

Det läkarna först trodde var växtvärk visade sig vara cancer. Nu är behandlingen färdig och Malte kan leka igen.
Det läkarna först trodde var växtvärk visade sig vara cancer. Nu är behandlingen färdig och Malte kan leka igen.
Varje vecka drabbas minst ett barn i länet av cancer.

Fyraåriga Malte är ett av dem. Förra sommaren rasade hans familjs värld samman.

Det som läkarna trodde var växtvärk visade sig vara tumörer.

Solen lyser på Malte, nyss fyllda 4 år, som kommer hem från dagis och direkt börjar gunga. Det lockiga håret har vuxit ut några centimeter.

– Nu kan ingen se vad han har varit med om, säger mamma Helena Lövgren.

– Pappa, gör mål med mig! skriker Malte som har bytt fokus och springer mot fotbollen.

Att sparka boll är en av de saker han tycker mest om att göra nu när han mår bättre.

– Och spruta vatten på andra människor och kläder och titta på tv och sova, säger han.

Under många månader kunde han inte leka. Smärtan i benen och småfeber var första tecknen på att allt inte stod rätt till. Medan läkare efter läkare uteslöt olika sjukdomar mådde han allt sämre.

– Han fick attacker. Smärtan kom ur både vila och ur aktivitet. Han hade ont mer eller mindre dygnet runt, säger Helena.

Länge trodde läkarna att det handlade om växtvärk, men till slut orkade inte benen bära Malte. Hans fjärde ländkota var kollapsad.

Den 24 juli – för ett år sedan – upptäcktes tumören i ryggraden som var orsaken till all smärta. Familjen beskriver det som att deras värld föll samman.

Två dagar senare hittades huvudtumören vid penisroten och flera tumörer i lungorna. Diagnosen var GCT – en könscellstumör som är medfödd men inte ärftlig.

Helenas första fråga till läkaren var: ”Kommer han att bli frisk?”. Hon väntade sig ett lugnande svar, men fick höra verkligheten.

– Han sa att 80 procent lever vidare och att 20 procent inte gör det, säger Helena.

”Det där pratar vi inte om igen. Det är inte ett alternativ”, svarade pappa Uffe.

De sex cellgiftskurerna tog hårt på Maltes kropp. Han tappade sitt hår, gick ner i vikt, fick gå med rollator. En plastkorsett, som fortfarande håller fast skruvar och den platta som stabiliserar ryggraden, hindrade honom från att röra sig fritt. Infektionskänsligheten gjorde att han fick tillbringa ännu mer tid på sjukhus.

Som förälder går man på knäna när ens barn får cancer, konstaterar Helena.

– Man slår psykiskt knut på sig för att barnet ska ha det så bra som möjligt och förstå varför man måste gå igenom de här grejerna. Man orkar inte engagera sig utanför, i att laga mat, i sig själv eller att ens be vänner om hjälp.

– Vi hade ju också Agnes, Maltes storasyster, att ta hand om som också haft det jobbigt och tvingats ta ett kliv tillbaka. Där hade vi stor hjälp av syskonstödjaren på sjukhuset.

Flera av de barn som behandlades på Astrid Lindgrens barnsjukhus samtidigt som Malte överlevde inte. Familjen Lövgren har startat en insamling till Barncancerfonden.

– Fortfarande vet forskarna så lite om varför barn får cancer. ­Bidragen är livsavgörande för det behövs verkligen mer forskning, säger Helena.

För Malte ser det ljusare ut. Han drar upp tröjan och visar ”knappen” under huden genom vilken han har fått mediciner. Det är ett av de sista synliga tecknen på vad han varit med om.

Några dagar innan julafton blev han färdigbehandlad. Det firades med popcorn i sjukhussängen. Nu försöker familjen hitta tillbaka till en vardag.

Det dröjer flera år innan Malte kan bli friskförklarad. Skräcken för återfall och oron för biverkningar efter cellgifterna finns ständigt närvarande.

– Men vi hoppas och tror att han är helt frisk, säger Helena.