Afzelius bästa tid var i Hökis

Björn Afzelius var väldigt privat och pratade ogärna om sitt liv med journalister. Men i hans text och musik berättade han desto mer, bland annat om barndomen, moderns självmord och om de kvinnor som berört hans liv.
Björn Afzelius var väldigt privat och pratade ogärna om sitt liv med journalister. Men i hans text och musik berättade han desto mer, bland annat om barndomen, moderns självmord och om de kvinnor som berört hans liv.
Slutet av 1960-talet i Malmö.  Foto: Auto Images AB
Slutet av 1960-talet i Malmö. Foto: Auto Images AB
Bioaktuella dokumentären ”Tusen bitar” går på djupet med artisten Björn Afzelius.

Vad få vet är att det var i barndomens Hökar­ängen som han både upptäckte musiken och träffade sin första kärlek.

”Tiden i Hökarängen var den lyckligaste under min uppväxt”, har han berättat.

Björn Afzelius flyttade som 8-åring till Hökarängen 1955. Starten i den nya förorten blev tuff.

”Halva första året fick jag varje dag stryk i skolan på grund av min småländska dialekt” skrev han i den egna boken 95 sånger.

I boken som gavs ut 1996 berättar han att han lärde sig stockholmska och blev duktig på idrott för att få mobbningen att upphöra. Varannan söndag cyklade han och hans vänner till Johanneshovs IP och satt på stenmuren bakom målet när Hammarby spelade.

”Men jag höll ju på Örgryte, något jag skulle få stora problem med bland vännerna om det avslöjades. Så de gånger ÖIS mötte AIK eller DIF cyklade jag i smyg ensam till Råsunda eller Stadion för att få se idolerna.”

I bioaktuella dokumentären ”Tusen bitar” visas Björn Afzelius liv. Den vänsterpolitiske mannen var en av Sveriges bäst säljande skivartister men samtidigt hånad av journalister.

Relationen till föräldrarna var komplicerad och hans mamma tog senare sitt eget liv.

Björn Afzelius var också känd som en kvinnokarl.

– Filmen bygger på komplexiteten mellan den yttre bilden av Björn som kaxig och hatad av kultureliten och hans inre liv, där han försöker hitta kärlek och brottas med sin barndom, säger Magnus Gertten, som gjort filmen tillsammans med Stefan Berg.

Filmen har fått strålande recensioner och har gett upphov till många tårar hos de intervjuade.

I sex år bodde Björn Afzelius i Hökarängen, i sin bok beskrev han det som en fantastisk tid:

”Tiden i Hökarängen var den lyckligaste under min uppväxt, och detta avspeglades i mitt skolarbete. Jag var under flera år Skönstaholmsskolans duktigaste elev”.

Här hittade han även sitt stora intresse, musiken. ”En av mina kamrater kom hem med singeln Jailhouse Rock med Elvis Presley. Jag lånade den och spelade den oavbrutet tills den var förstörd”.

Det var också i Hökarängen som han som 11-åring blev kär för första gången i sitt liv.

”Min klasskamrat, judinnan Anita, tog min hand i mörkret under en filmvisning. Under de följande tre veckorna stod jag varje kväll utanför hennes hus och stirrade upp mot hennes fönster. En afton kom Anitas mor ner och berättade att dottern hade funnit en annan. Detta var en lögn för att modern själv inte stod ut med mitt stirrande, men det fick jag veta långt senare. Jag trodde hon talade sanning och med brustet hjärta bestämde jag mej för att aldrig mer bli kär – ett av de många löften jag aldrig lyckades hålla”.

Omslaget till skivan ”Björn Afzelius och Mikael Wiehe”.

Fakta

Hökarängsbo 1955-1961

Björn Svante Afzelius föddes i Småland 1947 och dog i lungcancer 1999.

Han bodde i Hökarängen 1955–1961.

Björn Afzelius var en av Sveriges mest folkkära artister med låtar som ”Sång till friheten” och ”Tusen bitar”.

Före den framgångsrika solokarriären spelade han i Hoola Bandoola band.