Seluah Alsaati vänder sig till statsministern

Seluah Alsaati.
Seluah Alsaati.
Seluah Alsaati har tidigare rappat till civilministern Ardalan Shekarabi (S).
Nu vänder hon sig till statsministern Stefan Löfven med uppmaningen om att se dödsskjutningarna som en nationell kris.

Seluah Alsaati har tidigare rappat till civilministern Ardalan Shekarabi (S).

Då handlade det om civilministerns förslag om tiggeriförbud som fick henne att gå i taket. Nu vänder hon sig till statsministern Stefan Löfven med en text om det dödliga våldet som hon lagt ut på sin Facebooksida efter den senaste dödsskjutningen i Rinkeby.

I texten uppmanar hon statsministern att stoppa våldet. ”Vi bevittnar en nationell kris”, skriver hon och uppmanar Stefan Löfven att upprätta en krisplan för de våldsutsatta förorterna nu.

Idag, onsdag, rapporterade Mitt i om att politikerna i Stockholms stad medger att dödsskjutningarna är en nationell kris.

Fakta

Här är Seluahs brev till statsministern

Till Stefan Löfven,

Vart brukar du äta pizza? Jag och mina barn har ett favoritställe i Skärholmen. I måndags kväll blev en kille skjuten i huvudet i pizzerian i Rinkeby.

Han dog.

När han sköts fanns redan rosor och ljus på torget. Inte för att någon förutspått vad som skulle hända, utan för att en annan ung man dödades i ett garage i närheten på nyårsafton.

”Vi kan inte begrava våra ungdomar en gång i veckan” säger Abdimalek som är ordförande för föräldrarådet i Rinkeby.

Föräldrarna arrangerade ett krismöte igår. Polis, tjänstepersoner, föräldrar, civilsamhälle och ungdomar på plats. Du vet hur det ser ut när en person ska brista ut i gråt, det börjar med att ögonen blir röda och glansiga. Det fanns många såna ögon på plats. Desperation. Sorg. Hopplöshet.

Jag kunde inte sova inatt, säger Ruun.

Alla gråter inte. Vissa agerar mer informationsbaserat. Vem sköts, vilka var med honom, vem kan det ha varit, vad händer nu. Sen går allt på rutin. Ringa föräldrarna och ge kondoleanser, delta på minnesstund, gå på begravning.

När jag var liten sade mamma att en förälder ska dö före sitt barn. Allt annat är fel. Tanken på att min mamma skulle dö före mig gjorde mig skräckslagen. Men nu förstår jag vad hon menar.

Vi träffas bara när någon har dött, säger Alma på mötet.

Stefan Löfven, jag vänder mig till dig. Gör något för att stoppa våldet!

Vi bevittnar en nationell kris. Dödsskjutningarna hotar målen för samhällets säkerhet, människors liv och hälsa kan inte garanteras. Det är inga engångshändelser. Det är systematiskt. Och det händer i många delar av landet.

Vi känner igen nationell krishantering från Skogsbranden i Västmanland, attentatet på Drottninggatan och den så kallade flyktingkrisen.

Det behövs också en krisplan nu.

Du var här under politikerveckan i Järva. Du sade att det inte finns några ursäkter för att kasta sten på ambulans. Jag håller med dig. Men finns det ursäkter för låta mamma efter mamma förlora sin son utan att man gör något?

Jag messade en vän igår för att höra vem det var som blev dödad.

Frågan är inte länge om någon kommer dödas, utan vem.

Innan skjutningen i måndags spelade vi in en filmsekvens med Abdimalik. Han berättade om vikten av att rösta i valet 2018. Orten måste vara med och bestämma över sin framtid.

Stefan, du vet att många röstade på Socialdemokraterna här i Järva förra valet? Det förpliktigar.

Hur röstar folket nästa gång?

Abdimalek är en föreningspersonlighet jag så väl känner igen i Järva. Tillsammans med andra organiserar han kaféverksamhet på Ungdomens hus, fotbollsturnering på jullovet och föreläsningar – samtidigt som han beställer in möbler från Ikea till den nya föreningslokalen och hjälper sina barn med läxorna.

Nu behöver han dessutom krishantera ännu en dödsskjutning.

Minns du när du gick i skolan, Stefan?

Tänk om bara hälften av dina klasskompisar skulle gått ut med fullständiga betyg?

Här är det en normalitet.

Vad hade du tänkt om en helikopter hade snurrat utanför klassrumsfönstret?

Barnen i våra områden vet att det betyder problem. De små ber sina föräldrar gå in på Aftonbladet och se om någon blivit dödad. Vad säger man till sitt barn som undrar varför det ligger blommor på gatan på väg till förskolan?

Ibland hör man att det är lättare att fixa ett vapen än att fixa ett jobb.

Jag ser på Socialdemokraternas hemsida att ni kallare er Framtidspartiet. ”Tryggheten ska öka i hela landet”, skriver ni.

Vilken framtid?

Vilken trygghet?

Man är orolig för att dra barnvagnen över torget. Vill inte hamna i skottelden.

Vi uppfostrar framtida stadsministrar, civilingenjörer och förskollärare i orten.

Men vissa får en kula i huvudet innan de ens är i närheten.

För drygt ett år sen skapades nätverket Förorten mot våld. Då sades det att 18 personer dödats de senaste två åren i norra Stockholm. 2017 mördades ett 40 tal personer i Sverige… Åtta dagar in på 2018 dödas första personen det här året.

Om alla de mördade hade hetat Erik istället för Hamza, hade vi haft samma tystnad från politiker, media och etablissemang? Eller hade någon utropat ”Det är en nationell kris!” och sen hade alla tävlat om att komma på de bästa åtgärderna?

Vad hade du gjort om du satt och åt en capricosa och din barndomsvän som sitter bredvid dig blir skjuten i huvudet?

Vissa säger att vi är tysta i orten. Att vi låter makten köra över oss. Men det stämmer inte. Vi skriker. Frågan är om ni lyssnar.

Du är statsminister för det här landet. Erkänn krisen. Led oss ur mardrömmen.