ANNONS

När pesten kom till Östermalm – och hälften dog

Här mellan Humlegården och Stureplan begravdes många pestlik 1710–1711. Magnus Västerbro hars skrivit boken Pestens år om epidemin som dödade 40 procent av stockholmarna.
Här mellan Humlegården och Stureplan begravdes många pestlik 1710–1711. Magnus Västerbro hars skrivit boken Pestens år om epidemin som dödade 40 procent av stockholmarna.
Kungsholms kyrka
Vid Kungsholms kyrka begravdes så många pestsjuka att kyrkoherden inte visste vilka som låg i gravarna.
Pesten 1710 dödade runt 40 procent av alla stockholmare – och många fattiga på det som skulle bli Östermalm dog.

Vid Dramaten dokumenterades till exempel första officiella pestfallet.

I stadsdelen låg dessutom flera pestkyrkogårdar, som 300 år senare är okända för de flesta.
ANNONS

Året är 1710 och månaden juni. Året före har Karl XII förlorat slaget i Poltava och kungen befinner sig på flykt på okänd plats i Europa.

Stormakten Sverige vacklar och in väller flyktingar från svenska provinser i Baltikum på flykt från ryska trupper.

Många av de fattiga flyktingarna hamnar på Ladugårdslandet (i dag Östermalm och Gärdet) i stora hyreshus.

Det är i denna stund som en besättningsman från båten Stäkesund från Estland går i land i Stockholm.

Mannen är sjuk och det tros vara startskottet på den enorma pestepidemi som under några månader ska ha tagit 22 000 stockholmares liv – 40 procent av befolkningen på den tiden.

En stor del av de som dör är fattiga på Ladugårdslandet.

– I glasmästarhuset som låg där Dramaten ligger i dag blir många sjuka. En apotekare alldeles bredvid varnar om detta. Men man tar inte läget på allvar, säger Magnus Västerbro.

Han är författare och journalist och har precis gett ut den nya boken Pestens år som skildrar epidemins utbrott på 1700-talet.

Den 19 augusti undersöker läkare till slut flera i huset vid Nybroplan och man slår då fast att det är pesten som kommit till huvudstaden.

ANNONS

– Det blir de första dokumenterade pestfallen, säger Magnus Västerbro.

Farsoten tros ha spridits främst i de fattiga delarna av staden – i Ladugårdslandet, i Klara, i det som så småningom blir Adolf Fredriks församling, samt i Katarina och Maria församlingar på Söder.

I dessa områden avled 40–50 procent av alla människor.

I de rika delarna Gamla stan och Riddarholmen dog däremot ”bara” runt 10-20 procent under det halvår epidemin varade innan den dog ut av sig själv.

Den officiella dödsiffran är drygt 17 000, men ytterligare 5 000 tror man alltså dog av pesten.

Liken begravdes först på befintliga kyrkogårdar, men när trycket blev för stort fick nödbegravningsplatser ordnas.

De döda hämtades upp av likbärare och fördes till stora pestgravplatser. Flera låg på Östermalm – bland annat mellan Humlegården och Stureplan där det i dag ligger hotell och nattklubbar.

– Här bör det ha varit stockholmare som begravdes. Det behövde inte vara finare människor, men de måste åtminstone vara skrivna i stan, säger Magnus Västerbro.

Många begravdes också i anknytning till pestsjukhusen som låg utplacerade på Skeppsholmen och vid Djurgårdsbron.

Vid Norrtull och vid Grindshagen på Södermalm anlades vad som får liknas vid massgravar för fattiga människor som inte räknades som Stockholmare.

En fascination för skräckberättelser, vilket pesten får anses vara en verklig sådan, och en dödsskräck som ung är Magnus förklaring till varför han ville skriva boken.

– Jag har fått en helt ny bild av Stockholm. När jag går i stan tänker jag att det måste ligga pestlik där och här gick likprocessioner. Jag har en närmare relation till Stockholm, men också mer makaber, säger Magnus Västerbro.