Min lokala hjälte

Arkitekturhistoria redan nu

Varför är husen i Södra stationsområdet så fula?

Den frågan har arkitekten Johan Johansson fått ofta. Men 30 år efter att spaden sattes i marken säger han att slår han ett slag för att Söderborna ska få upp ögonen för Sveriges största post­moderna bostadsområde.

1980-talet var ingen guldålder för centrala Södermalm. Där den gamla sjön Fatburen hade legat På den tidigare sjön Fatburen trängdes sedan decennier järnvägsspåren med bland annat en sopstation, korv­fabrik och otaliga bilskrotar. Men i början av decenniet blåste nya vindar. 1981 anordnades en öppen arkitekttävling och några år senare började ett gäng arkitekter, stadsplanerare och byggbolag börjat skissa på ett nytt, toppmodernt bostadsområde som skulle sätta Söder på den arkitektoniska kartan.

Projektet var lika komplicerat som prestigefyllt. Det skulle krävas en överdäckning av den gamla järnvägsbangården och 3 000 moderna bostäder skulle resas.

Postmodernismen, eller PoMo som den också kallas, var vid den här tidpunkten strömningen på allas läppar. Stilen satte p för den funktionalitet och enkelhet som fått sätta prägeln på bland andra miljonprogramshusen. Nu var det i stället lekfullhet, dekoration och svulstighet som stod på tapeten.

– Allt var tillåtet utom tråkighet, säger arkitekten Johan Johansson.

Svaret på den upprepning som präglade mycket av 60-talet blev variation. Arkitekterna arbetade med teatrala och retoriska motiv samtidigt som det fanns en föreställning om att byggnader som ser livliga och varierade ut skulle ge upphov till en livlig och varierad stadsmiljö.

Så kom det sig att fasaderna målades i färger som laxrosa och aprikos, förseddes med inåtvända hörn, snedställda fönster och ”pelare” som inte fyller någon annan funktion än utsmyckning.

Det jättelika Bofills båge, som ritades av den spanske stjärnarkitekten Ricardo Bofill, är ett av många exempel på tidens stilideal.

– Den ser ut som ett palats men i själva verket innehåller den vanliga lägenheter. Den ska ge sken av att vara något annat än vad den är. Mycket tidstypiskt, säger Johan Johansson.

Trots de högtflygande visionerna dröjde det inte länge innan Södra Stationsområdet förlorade i popularitet. Frågar man stockholmare vilken plats de förknippar med och uppskattar på Söder är det få som svarar Södra Station.

Här är bostadsrättspriserna lägre än på andra håll på Söder, och när Söderborna får frågan om hur de upplever området blir svaret att det är fult, otryggt och ett område många går en omväg runt, enligt stadsdelsförvaltningens enkät.

Men är husen fula på riktigt? Eller bara missförstådda?

Johan Johansson understryker att han inte är någon tillskyndare för postmodern arkitektur men tror att Söderborna kommer att få upp ögonen för området.

– Generellt sett tycker människor att det som är 20 år gammalt är fult. Och många har fått lära sig att det här är fult, utan att själva titta hur det ser ut. Visst är mycket fult och onödigt tillkrånglat, men jämför man den här brokigheten med ett nyproducerat vitt hus i nyfunkisstil kan det här uppfattas som mer tillåtande och livsbejakande.

Han är övertygad om att det är en tidsfråga innan postmodernismen ”upptäcks” av gemene man.

– Jag tror att den står inför en snar uppvärdering. För tio år sedan hade ingen journalist skrivit en artikel om arkitekturen i Södra stationsområdet.

Fakta

Stjärnarkitekter flögs in från utlandet

Södra stations­området vilar på en överdäckning av järnvägsspåren.

3 000 lägenheter byggdes med start under slutet av 1980-talet.

När området stod klart i början av 1990-talet var det Sveriges största och enligt många bäst genomförda postmoderna bostadsområde.

Stjärnarkitekter flögs in från utlandet för att rita några av profilhusen, däribland Ricardo Bofills båge.