Avfall, latrin och grisar – soptågen gick genom Hässelby i 80 år

Svinen i Lövsta äter avfall från soptåget, 1897.
2 000 svin tog villigt hand om återvinningen av stockholmarnas hushållsavfall - tippat direkt från soptåget i Lövsta. Från 1897.
Med stockholmarnas avfall och latrin i lasten rullade soptågen ut till Lövsta – där glufsande grisar väntade på leverans.
Den numera nedlagda järnvägen var avgörande för att Hässelby en gång kom till.
– Utan Lövsta och järnvägen hade inte Hässelby funnits - inte i den här formen i alla fall, säger Lars Hannéll, ordförande i Hässelby Hembygdsförening.

I slutet av 1800-talet hade ett växande Stockholm stora problem med hanteringen av sopor och latrin. En otäck stank spreds vid stans kajer, där stora pråmar låg för att forsla bort avfallet till Fjäderholmarna, där det dumpades.

Lösningen blev en avfallsanläggning en bra bit utanför staden, och den anlades på nyinköpt mark i Lövsta.

Persontåg vid Riddersviks station 1912.

Persontåg vid Riddersviks station 1912. Foto: Ur Den rullande materielen vid Stockholm Westerås-Bergslagens Jernvägar 1872-1944.

Järnväg Spånga-Lövsta

För att kunna transportera dit avfallet byggdes en 7,2 kilometer lång järnväg mellan Spånga och Lövsta – och den 1 november 1889 började soptågen rulla.

Förutom att lösa innerstadsbornas sopproblem fick Lövsta avgörande betydelse för Hässelbys framväxt. De många trädgårdsmästare som började etablera sig i området behövde gödsel till sina odlingar och här kunde de få allt de behövde. Arbetarna på sopstationen behövde bostäder, service och någonstans att handla – och Hässelby fortsatte att växa.

”Silverpilen”

Tåget målades i aluminiumbronsfärg och kom i folkmun att kallas för Silverpilen – ett ganska smickrande namn på en företeelse som spred både avfallande sopor och en avsevärd odör runt spåren.

Till en början hade soptågen även en passagerarvagn påkopplad, men frågan är hur behaglig den resan var med tanke på lasten i grannvagnarna.

Viadukt Lövstavägen

Viadukt över järnvägen vid det som i dag är Lövstavägen i närheten av Åkermyntan. Foto: Hässelby Hembygdsförening

I början av 1900-talet började även separata persontåg att trafikera sträckan. Omkring en timme tog resan mellan Lövsta och Stockholms central – och så mycket fortare går väl inte resan idag för den som använder kollektiva färdmedel?

2 000 svin

Men grisarna då? Jo, faktum är att återvinningen av matavfall i Lövsta under några år vid 1800-talets slut sköttes av 2 000 svin, som hölls i en större inhägnad. De levde på sopor som tippades från tågvagnarna.

Grisarna mådde dock inget vidare av denna diet, och dödligheten var hög. Verksamheten gick i konkurs, och mer traditionell sophantering vidtog.

Soptågen rullade ända fram till 1970, då järnvägen lades ned och spåren revs. Spår av banvallen går fortfarande att se här och där längs Lövstavägen för den som har skarpa ögon och en del fantasi.

Lövsta, sopviadukt för tåg

Rester av en gammal viadukt där soptågen gick. I bakgrunden syns Lövsta återvinningscentral. Foto: Anders Göransson

”Många som inte vet”

Hässelby Hembygdsförening anser att det behövs ett minnesmärke över soptågens tid. I ett medborgarförslag till stadsdelsnämnden förordar man att en skorsten från ett av ångloken ska placeras intill Viadukten vid Lövstavägen, där järnvägen tidigare gick.

– Det finns massor med folk som inte vet om att det funnits en järnväg här, och det tycker vi är synd, säger Lars Hannéll.

Fotnot: Artikeln bygger i hög grad på boken ”Järnvägen Spånga-Lövsta 1889-1970 – en järnvägslinje där ångloken dominerade”, sammanställd av Bengt HF Johansson och Lars Andersson och utgiven av Hässelby Hembygdsförening.

Lars Hannéll, ordförande för Hässelby Hembygdsförening.

Här vid Viadukten, Lövstavägen, föreslår Lars Hannéll och Hässelby Hembygdsförening att ett minnesmärke för järnvägen upprättas. Foto: Anders Göransson