Bertil är fadder till en runsten

Bertil Brandén har tagit hand om ”sin” sten sedan 1990-talet.
Bertil Brandén har tagit hand om ”sin” sten sedan 1990-talet.
Men en mjuk diskborste och ett par vaksamma ögon kan du göra en ­insats för kulturarvet som finns mitt ibland oss – runstenarna.

Bertil Brandén är fadder till en runsten i Lingsberg.

– Man drar ett litet strå till stacken, säger han.

”Dan och Huskarl och Sven och Holmfrid, moder och söner, lät resa denna sten till minne av Halvdan, fader till Dan och hans bröder, och Holmfrid efter sin make.”

Så står det på runstenen U240, som står i en hage vid Lingsbergsvägen, nära Lingsbegs gård.

Vallentunabon Bertil Brandén har besökt den några gånger per år sedan han blev den här stenens speciella fadder i början av 1990-talet.

Självklart har han fantiserat om familjen som bodde här för tusen år sedan som lät resa stenen.

– Det är fascinerande att människor har bott här så länge. Man känner historiens vingslag, säger han.

Runsten U240 och U241, alldeles i närheten, ligger mitt i ett urgammalt jordbrukslandskap. Förmodligen markerade de båda stenarna, enligt Bertil Brandén, början och slutet av en bro.

Holmfrid och hennes familj var sannolikt bönder, men rika sådana. Sten U241, berättar mer om familjen. Sönernas farfar, Ulfrik, hade varit i England och tagit gäld. Det vill säga erbjudit skydd mot plundring mot en skatt. Det vi i dag skulle kalla beskyddarverksamhet.

– Sådana var våra förfäder, säger Bertil Brandén.

Han är en av 18 personer i tät­orten Vallentuna som hjälper Riksantikvarieämbetet och kommunen att vårda de 23 runstenar och ristningar som finns i bygden.

Att hjälpa till att vårda det ­gemensamma kulturarvet känns bra, tycker han.

– Det är unikt att dessa ristningar finns kvar och att de står fritt i naturen. Det är en tillgång för oss alla, säger han.

Runstensfaddrarna har till uppgift att titta till sin sten. Rensa bort sly och växter i samråd med markägaren, avlägsna ruttna löv och rapportera till Riksantikvarieämbetet om någonting hänt med stenen.

Faddrarna är våra ögon och öron. Om det händer någonting med en sten vet inte vi det. De som är faddrar kan upptäcka det och berätta för oss, säger Helen Simonsson, stenkonservator på Riksantikvarieämbetet och samordnare för runstensfaddrarna.

Och folk är uppmärksamma, tycker hon.

– När vi åker ut och 3D-scannnar stenar kommer nästan alltid någon fram och undrar vad som är på gång. Jag blir lika glatt överraskad varje gång, säger hon.