Vårsolen letar sig ner mellan grenarna i skogen bakom Överjärva gård. 

Det susar – från bilarna på motorvägen.

Jennie Fylking hör andra saker.

– Fåglarna. Om man lyssnar noga.

Efter tretton år av depression kan hon se det ljusa i tillvaron igen. Hon känner hopp. För det har Jennie naturen att tacka för mycket.

Sedan två år tillbaka träffas hon och en grupp Solnabor regelbundet för gemensamma naturupplevelser inom Friluftsfrämjandets projekt Häng med ut. Det riktar sig till personer med psykisk ohälsa.

Deltagarna vandrar i skogen i närområdet, eldar, paddlar kanot, täljer.

– Jag hade sökt länge efter en meningsfullhet i min vardag. En tid att passa, gemenskap. Jag kände direkt att jag hittat rätt.

Kunde inte röra sig

Jennie var 18 år och hade avslutat en skoldag när kroppen plötsligt vägrade lyda.

– Jag skulle hem och satt påklädd i korridoren. Men jag kunde inte röra mig. 

Körtelfeber blev beskedet från läkaren och starten på mörkret. Hon lade sig i soffan och blev kvar i månader med feber, halsont och en trötthet tung som bly.

Jennie Fylking ser ljust på tillvaron efter många mörka år. Hon tycker det är viktigt att prata om psykisk ohälsa. "Jag har aldrig känt skam över depressionen. Den kom och tog över mitt liv".

Stefan Källstigen

Utöver det fysiska kom sorgen och ångesten.

– Innan jag blev sjuk var jag väldigt glad och social. Jag fäktades fyra dagar i veckan. Hade ambitioner om Camebridge, var stolt över mig själv. Men det var som att jag förlorat allt. Jag kände ofta ”jag kommer dö i den här soffan”.

Yrsel var MS

Jennie tillfrisknade från körtelfebern men inte från sin depression. Hon blev allt mer isolerad i lägenheten. 

– Jag hade ingen lust, ingen glädje. Allt var tungt. Solen kanske sken och jag kunde tänka att jag måste duscha, borsta tänderna, komma ut. Men det hände bara i huvudet. Och till slut gick ju solen ned. 

Åren gick, med kbt och mediciner. Jennie fick jobb på en förskola och tyckte att det kändes lite bättre psykiskt. Tills hon en morgon vaknade med yrsel. Domningar spred sig från fotsulan upp i ansiktets vänstra sida.

– Jag skulle ta tunnelbanan och gick som om jag vore jättefull. Jag tänkte ”oj, vilka läskiga biverkningar den där nya medicinen hade”.

Det var MS.

Andra reaktioner

Jennie har hakan i händerna och blanka ögon som vänder sig upp mot tallkronorna. Men det är ett skratt som kommer. 

– Vet du vad det konstigaste är? Min reaktion på den här förskräckliga diagnosen, efter att ha varit deprimerad under så lång tid, var ”ha, klart som fan jag ska få det också!”.

Tillbaka i djupet. Oro, nya mediciner.

Och en insikt som Jennie tycker är sorglig.

– När jag fick MS var folk stöttande, de slöt upp och sa att de fanns där. Men min stora sjukdom, depressionen, var för svår för många att greppa. Det var inte alls samma stöd.

Varför är det så, tror du?

– Jag tror att det finns en stor rädsla för psykisk ohälsa. Men jag har aldrig känt någon skam. Depressionen kom och tog över mitt liv.

Jennie Fylking är naturmänniska, men det gäller inte alla i gruppen. "Det kan komma folk i vita sneakers som aldrig varit i naturen. Det finns inga måsten att padda eller fågelskåda, man kanske bara vill dricka kaffe.

Stefan Källstigen

MS är en sjukdom som inte läker. Medicinerna ger Jennie nedsatt immunförsvar. Ibland blir hon dödstrött. Men hon säger att hon ändå mår ganska bra.

Psykiskt också. Det var en stödperson på Solna stads vuxenenhet som tipsade Jennie om Häng med oss ut. Mötena med naturen och nya kontakter blev ett omtag, säger hon.

Jennie har en egen liknelse, naturmänniska som hon är.

– Jag ser det som att jag var en potatis. Det var mörkt under jorden. Häng med oss ut var en första grodd, som gjorde att jag kom över ytan. 

Hur har det gått för potatisväxten?

– Jag tror den börjar knoppa.