Bros stolthet pressade 10 000 skivor – varje dag

Skivspelaren som användes på fabriken har flyttat hem till Jan-Erik Jansson i Bro.
Skivspelaren som användes på fabriken har flyttat hem till Jan-Erik Jansson i Bro.
Innan vinylfabriken startade låg ett mejeri i lokalerna. Så här såg fabriken ut på 80-talet.
Innan vinylfabriken startade låg ett mejeri i lokalerna. Så här såg fabriken ut på 80-talet.
ABBA, Ted, Peps och Thorleifs. Alla ville pressa sina skivor på Svensk Grammofonindustri i Bro.
ABBA, Ted, Peps och Thorleifs. Alla ville pressa sina skivor på Svensk Grammofonindustri i Bro.
Emil Pettersson, fabrikens direktör på 40- och 50-talet.
Emil Pettersson, fabrikens direktör på 40- och 50-talet.
Fabriken innan rivningen, 2007.
Fabriken innan rivningen, 2007.
På Stenkakevägen stod Bros stolthet - Svensk Grammofonindustris vinylfabrik. Här pressades 10 000 skivor om dagen - och hit sprang ynglingar för att knycka repade exemplar.

– Det är lite vemodigt att komma hit, säger Jan-Erik Jansson, 85, och kliver genom det höga gräset.

Här, precis intill Bro station, låg Svensk Grammofonindustri – en av de största vinylfabrikerna i landet på sin tid. Under glansdagarna på 60 och 70-talet pressades upp till 14 000 skivor om dagen i hydrauliska pressar. Plastpuckarna, som gjordes platta med hjälp av vattenånga, tog omkring 17 sekunder att tillverka.

– Det var som att använda ett våffeljärn ungefär. Det behövdes 10 kilo ånga som var 150 grader för att plasten skulle bli tillräckligt varm, säger Jan-Erik Jansson.

Han var verkstadschef mellan 1969 och 1982, men minns det som igår. Pressarna, vattenångan och sorlet av Thorleifs ”En dag i juni” i bakgrunden.

– Till slut slutade man lyssna till musiken. När du hade hört en låt 30 gånger blev du ganska trött på den, säger han.

50 personer jobbade i presseriet, avlyssningen och avsyningen när produktionen var som störst. Affärerna gick bra.

– När det kom stora hits jobbade vi till och med på kvällarna. Den skivan som jag minns tydligast är inspelningen av Neil Armstrongs månlandning 1969. Då stod alla tysta i fabriken och lyssnade. Det var ett stort ögonblick.

Han minns de riktigt stora namnen, Lee Hazlewood, ABBA och Sten & Stanley. I skivbacken i källaren i Jan-Eriks villa i Bro står LP-skivor av Ted Gärdestad, Peps Persson, Creedence Clearwater Revival och Thorleifs i en salig blandning.

– Alla de här har vi pressat, säger han och bläddrar bland de kantstötta konvoluten.

Han trycker på stereon. Tonerna av Expressens elitorkester flödar ur högtalarna i några sekunder, men försvinner igen. Anläggningen har några år på nacken.

– Det var den här vi använde för att spela upp skivorna i fabriken. Det var en person som satt och lyssnade igenom alla skivor, så att det inte var några repor eller fel på ljudet. Det var ett heltidsjobb.

Det var en konst att pressa den perfekta skivan – och systemet var sårbart.

Ett litet dammkorn på matrisen och en hel omgång skivor var förstörd. Ibland kasserades tusentals skivor på en gång.

– Det låg stora högar med skivor utanför butiken ibland, säger Jan-Erik Jansson.

En guldgruva för traktens LP-frälsta ungdomar. Då och då försvann skivorna spårlöst.

– Man fick höra att det fanns anställda som tog med sig lite för många skivor hem och sålde vid sidan av. Det var väl som på alla arbetsplatser, det fuskas, säger Meri Nilsson, som arbetade i fabrikens presseri på 70-talet.

Och du?

– Nej, jag sysslade aldrig med det där, faktiskt.

Hon arbetade från och till i fabriken under ett år. Arbetet var slitsamt och lönen dålig, men inte riktigt lika dålig som för potatisskalarna på Örnäs.

– Det var ett oerhört stressigt jobb. Vi arbetade på ackord och fick betalt per skiva. Det blev inga stora pengar, säger hon.

Uppdraget varierade: från några hundra skivor till flera tusen.

– Skivorna var ordentligt varma när de kom ur pressen. Man brände sig ofta och efter ett tag hade man helt förlorat känseln i fingertopparna. En tjej miste fingrarna för hon hade så bråttom, säger Meri Nilsson.

– Samtidigt var det gemytligt bland kollegorna. Bro var så litet och alla kände alla. När jag gick ned och jobbade var det någon annan som tog hand om barnen. Så där turades vi om.

Annat var det när fabriken startades på 40-talet. De unga männen som fick jobb i fabriken bosatte sig i Härnevii Bro, med hjälp av lån från fabrikörerna.

Området blev fort stökigt och kallades ett tag för ”Bros Chicago”.

– Det är oklart hur mycket som var rykten och hur mycket som stämde. Det fanns lite gangsterhistorier, men förmodligen var det överdrivet, säger Åke Svalfors, barnbarn till fabrikens direktör Emil Pettersson.

I dag finns inte ett spår efter den gamla fabriken. Byggnaden revs 2007 och den nya generationen har knappt hört talas om Svensk Grammofonindustri.

Inte om lp-skivan heller för den delen.

– Visst är det lite tråkigt. Här har man lagt ned mycket arbete och förhoppningar. Det är inte säkert att de unga vet om att fabriken fanns, säger Jan-Erik Jansson.

Fakta

Kallades för "Mejeriet"

Fabriken startades 1939 av fabrikören Emil Pettersson och hans son Harry Svalfors. I lokalerna låg tidigare ett mejeri och länge gick fabriken under namnet ”Mejeriet”.

Fabriken expanderade snabbt och blev bland de största tillverkarna i Sverige, åt märken som Sonora, Husbondens röst och Columbia.

År 1947 tillverkade 25-30 anställda omkring 10 000 78-varvare per dag.

2007 revs den 70 år gamla fabriken.

Wikipedia