Min lokala hjälte

Celines sjukdom syns inte utanpå

Genom den ideella stiftelsen Min stora dag fick Celine chansen att gå på Guldbaggegalan. Där träffade hon bland andra...
Genom den ideella stiftelsen Min stora dag fick Celine chansen att gå på Guldbaggegalan. Där träffade hon bland andra...
...statsminister Stefan Löfven...
...statsminister Stefan Löfven...
....skådespelaren Rolf Lasdgård...
....skådespelaren Rolf Lasdgård...
....skådespelaren Shima Niavarani...
....skådespelaren Shima Niavarani...
...och artisten Amy Diamond.
...och artisten Amy Diamond.
Hon har provat nio olika mediciner och genomgått två hjärnoperationer. Det syns inte, men när som helst kan 17-åriga Celine få ett epileptiskt anfall.

Nu vill hon berätta om sin sjukdom.

På många sätt är Celine Medina från Stäket som vilken 17-åring som helst. Hon pluggar andra året på barn- och fritidsprogrammet och spelar innebandy på sin fritid. Men hon lider också av svårbehandlad epilepsi.

– Jag kan få anfall. Då stannar jag upp, stirrar rakt fram. Ibland rör jag på fingrarna eller mumlar, säger hon.

Det går inte att få kontakt med henne under tiden och efteråt minns hon inte vad som hänt.

Celine menar att det finns många förutfattade meningar om epilepsi. Många tror att det alltid handlar om krampanfall eller att anfallen bara utlöses av blinkande lampor.

Men hur epilepsi tar sig uttryck kan variera mycket från person till person.

– Det syns inte utanpå och ibland kan det vara svårt för andra att förstå hur det påverkar mig.

Andra måndagen i februari är det epilepsidagen. I år infaller dagen den 8 februari och det uppmärksammas över hela världen. Celine vill därför ta chansen att berätta om sin sjukdom.

Hon var 10 år när hon och hennes föräldrar upptäckte att något var fel.

– Jag och en kompis skulle cykla. Efter en stund sa jag att jag ville stanna för att jag mådde illa. Men helt plötsligt började jag bara cykla igen.

Hon hade fått ett epileptiskt anfall, men förstod det inte själv. En annan gång var hon på sin pappas arbetsplats. Plötsligt kunde han inte få kontakt med henne.

– Han försökte prata med mig, men jag svarade inte. De blev oroliga åkte med mig till sjukhuset. Jag var helt emot det. Jag var arg, för jag mindes ju inget själv.

Det krävdes många undersökningar och tester innan läkarna kunde vara säkra på att Celine hade epilepsi. För en 10-åring var det ibland frustrerande.

– Först var jag mest sur över att jag inte fick bada som jag ville. Senare skämdes jag. Epilepsi var en sjukdom och jag ville inte ha någon sjukdom.

Så småningom visade det sig att de läkemedel som finns mot epilepsi fungerade dåligt för Celine. Hon har också genomgått två hjärnoperationer, men inte heller de har gjort att hon blivit bättre.

I dag får hon ungefär tre anfall i veckan. Men sjukdomen påverkar också henne på andra sätt. Hon har stundtals svårt att minnas saker – ibland får hon plugga in samma sak flera gånger. Hon har svårt att koncentrera sig och blir ofta väldigt trött.

– Jag tror inte att det kommer att förändras, men jag vet inte. Kanske får jag ha epilepsi hela livet.

I högstadiet var det ibland tufft att vara annorlunda. Men i dag har hon några riktigt nära vänner.

– De har känt mig hela livet. Många gamla vänner lämnade mig i högstadiet, men de jag har i dag accepterar mig som jag är.

Nu skäms hon inte längre.

– Jag kan tänka: Om jag inte haft epilepsi, vem hade jag varit då? Hade jag varit en annan person? Epilepsin gjorde mig till den personen jag är i dag. Därför är det också något jag är stolt över.