Han har lagat datorer i över tjugofem år

Michael Bengtson är verksam på Ärvingevägen i Kista.
Michael Bengtson är verksam på Ärvingevägen i Kista.
Kan vem som helst kalla sig hantverkare? Knappast. Men har man ägnat trettio år åt att pula med datorer så bör det väl ändå vara lugnt? Michael Bengtson började med Mac, och han blev fast. Träffa honom och andra västerortsprofiler med specialkompetenser i det här reportaget (psst, scrolla ner för att ta del av Michaels historia).

När folk blir bättre på att tänka hållbart och att reparera, använder alltfler sig av lokala hantverkare.

– Det är en positiv trend att många klassiska hantverksyrken efterfrågas, men samtidigt är hantverkaryrket utdöende eftersom få utbildar sig, säger branschorganisationen Hantverkarnas vd Johan Sterndal.

Det finns goda möjligheter till etablering i Västerort, där hyrorna är lägre än i stan.

– Jag hade min verksamhet i Hornstull tidigare men flyttade till Hässelby för tio år sedan, berättar Rachid Guadji som arbetat som stuckatör i över 30 år.

Men vem är egentligen hantverkare? Branschorganisationen Hantverkarna listar över 300 yrken, och där får alltifrån gitarrmakare till elektriker plats. Gunnar Almevik, forskare på institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, säger att begreppet hantverkare är mångtydigt och att hantverksyrken förändras över tid.

Stuckatören Rachid Guadjis favoritverktyg. Foto: Christian Johansson

– Det är svårt att definiera vad som är ett hantverk. Traditionellt, produceras hantverk med händerna, men de flesta yrken har något man är mästerlig på, inom exempelvis kirurgin ses kirurgisk färdighetsträning som ett hantverk. Hantverket var knutet till skråväsendets framväxt med borgare i städerna, mästare, lärlingar och gesällbrev. Lokaler i stadsmiljö med en skylt som visar skomakeri exempelvis.

Historiskt har det skett en stor förändring, kunskap som tidigare fanns, försvinner.

– Det handlar om hantverkets praktik. Exempelvis, har trädgårdsmästare historiskt tagit sticklingar och drivit upp växter, till skillnad från idag när växter ofta köps in. Under 1970-talet uppkom en diskussion om byggnads- och kulturvård, där inte enbart slutprodukten, utan även hantverkets språk, kunskaper och olika tekniker är värda att bevaras till nästa generation, säger Gunnar Almevik.

Det finns en slit- och slängkultur men också motrörelser.

– Att renovera eller köpa saker gjorda från grunden kostar mycket. Hantverksstudenter vill utveckla hantverkstraditioner som eftersträvar ett hållbart samhälle, samtidigt är det en klassfråga. Få kan ta del av kvalitativa hantverk.

Trots detta finns ett stort intresse för hantverk.

– ”Do it yourself” eller ”Do it together” rörelser finns. Nya användningsområden för hemslöjd, samt självbyggarrörelsen är stor. Många amatörer värnar gamla hantverkstekniker såsom exempelvis att måla med tempura, som plockas upp av industrin. På så sätt kan gamla kunskaper och tekniker leta sig tillbaka till samtiden igen.


”Har du ett textilt problem, då kan du komma till mig”

Helen konststoppar olika klädesplagg med hjälp av en specialnål och förstoringsglas. Foto: Helena Boman Brodie

Helen Florbäck Francke, 64 år, konststopperska och textilhantverkare, Spånga

”Textilintresset har funnits hela mitt liv. Jag sydde kläder redan på mellanstadiet och arbetade senare i min fars skrädderi. Konststoppning lärde jag mig hos Elsa Svanberg, en konststopperska som min far anlitade. Hon skulle sluta och skrädderiet ville fortsätta erbjuda tjänsten.

Till exempel om din kavaj har ett hål, så tar man trådar inifrån sömmarna, en tråd i taget och väver nytt tyg, med en specialnål, under ett förstoringsglas. Det handlar om att återvinna. Det kan vara fina kostymer och tröjor, eller ett favoritplagg. Det mesta går att laga, det är en motpol till slit och släng. Jag stickar, syr och gör makramé också.

Enligt min far, som hade skrädderi på NK under 1940-talet, fanns flera konststoppningsateljéer på Hamngatan. Sedan kom konfektion och massproduktion. Förr tog man hand om det man hade. Jag har fått lärlingsförfrågningar och vissa köper lektioner av mig. Jag höll ett föredrag på Nordiska museet för två år sedan, det var full salong. Nu trappar jag ned syverksamheten, men konststoppning är inget du pensionerar dig ifrån, det kommer jag fortsätta göra hela livet. Sedan hoppas jag få mer tid till fritt textilskapande.”


”Jag har gjort stuckatur på slottet”

Rachid Guadji är stuckatör.

Rachid Guadji, 72 år, stuckatör, Hässelby

”Jag jobbar bara med överklassen, haha. De är mycket trevliga. Det är ju på Östermalm och i Gamla Stan de flesta av mina kunder finns. Jag har även gjort stuckatur på slottet och på Nationalmuseum.

Rachid Guadji har förberett och gjort olika takrosetter som lagras, innan de tas ut till kunden.

Innan jag började som stuckatör jobbade jag som frisör i 15 år, men jag tröttnade på kunderna… Det var för mycket snack. Så jag bestämde mig för att börja med ”stuck”. När jag började levde jag som en munk i 1,5 år. Om man ska bli bra på något så kan man inte hålla på med tusen saker.
Varför jag fortfarande håller på? Vad ska jag annars göra? Jag har precis köpt en Porsche, men jag trivs bättre här än i den. Visst, snart är det dags för någon att ta över firman, men det är svårt att hitta någon lämplig. Det här är inte bara ett jobb – det är en konst.”


”Stenen har ett ansikte”

Luis Marino Pincerato har sin verkstad på gården i Vällingby. Foto: Helena Boman Brodie

Luis Marino Pincerato, konsthantverkare och stenhuggare, Vällingby

”Jag har alltid målat och utövat hantverk. Jag ser mig som konstnär. Efter flytt från Mexico till Italien, utbildade mig till skulptör på Institutio de Arte, Pietro Selvatico i Padova. I Sverige var det svårt att få något sålt. Jag deltog i Liljevalchs konstutställning men hade inget känt namn.
Stenhuggeribranschen ger ekonomiska möjligheter och fyller mitt behov av att jobba med händerna. Då och då kan jag utöva mitt konstnärskap, göra en tavla eller skulptur.

Stenskulptur av Luis Marino Pincerato.

Främst gör jag skulpturer, stenhuggeri och blyinfattade fönsterglas. Jag restaurerar och gör nya inredningsdetaljer, såsom köksbänkar, golv och fönsterbrädor eller gravstenar och gravyr. Sten är ett levande material som kan återanvändas och hålla hela livet. Stenen har ett ansikte, precis som en människa, så finns en inre kärna som du kan jobba med. Att slipa och polera, då kommer former och färger fram, som är fantastiska.

Jag har min ateljé hemma. Vi små konsthantverkare lever på marginalen. Fick jag drömma så önskar jag mig en större ateljé med showroom, vilket kräver resurser och personal och mer ansvar, så jag vet inte. Nu har jag inga lån, jag känner mig fri att göra som jag vill och sover gott om natten.”


”Jag tog över butiken i februari i år”

Natthra Baisoongmoem. Foto: Helena Boman Brodie

Natthra Baisoongmoem, 45 år, Florist, Rinkeby

”I Bangkok arbetade jag med export/import på ett företag. När jag flyttade till Sverige för fem år sedan, ville jag komma ut och jobba snabbt. Ett liknande jobb som i Bangkok, skulle ta för lång tid. Jag älskar blommor och efter SFI, gick jag en ettårig floristutbildning.
Jag binder buketter och dekorationer till fest, bröllop och begravningar. Jag visar bilder med förslag på dekorationer, sedan diskuterar jag med kunden. Exempelvis sorgdekorationer är givande, man kan ha mycket fantasi, med form och storlek. Jag använder händerna mycket, blommorna har taggar och kniv används för att snitta blommorna. Man skadar sig ibland.
Efter att jag arbetat i butiken i Rinkeby, tog jag över den i februari. Området kan vara svårt, även om jag har låga priser så uppfattas det som dyrt. Men lokalen ligger bra till, nära ingången och syns direkt. I framtiden vill jag även göra fruktdekorationer.”


”Det var Mac jag förstod mig på”

Michael Bengtson är Mac-reparatör.

Michael Bengtson, 52 år, har reparerat datorer sedan 1991, Ärvingevägen Kista:

”På 90-talet hade jag tre butiker och 25 anställda, idag är det bara den här lilla butiken. Jag började med Mac-datorer privat redan 1986 och startade verksamheten -91. Varför blev det egentligen Mac… Det var kanske för att det var de datorerna jag förstod mig på, haha.
Men visst känns det lite som att man är en hantverkare. Här kommer kunderna in på samma sätt som hos en skomakare eller en nyckelservice. Hantverket handlar ofta om erfarenhet för mig, de problem folk vill ha hjälp med känner jag igen i 9 fall av 10, men om man inte gör det så får man ta nya steg. Jag har funnits här i 16 år och att Kista är en teknologi-hubb i dag känns bara helt självklart.”


”Funnits här sedan 1927”

Lars är tredje generationens ramtillverkare – i samma verkstad. Foto: Christian Johansson

Lars Olsson, 63 år, glasmästare och rambyggare på Ålstensgatan i Bromma:

”Firman har funnits här sedan 1927. Det var min farfar som startade den. Sedan tog min far över tillsammans med min mamma. Det bodde ju vanligt folk här i Ålsten på den tiden, nu är det bara höginkomsttagare. På 80-talet hade jag förresten Gösta och Marie-Louise Ekman som kunder, de bodde här krokarna då.

Verktyget används till att skära i bly för blyinfattade fönster. Foto: Christian Johansson

Jag har inga barn själv och behöver jobba ett par år till för att få en anskrämlig pension men jag är inte sentimental över vad som ska hända med verkstan sen. Jag skulle helst se att den överlåts till någon annan, så att jag slipper rensa ur den. Men jag kommer inte sakna det här när jag blir pensionär – jag är mätt.
Det bästa med mitt jobb? Kunderna. Sen är det ju en härlig miljö här också.”