De fann varandra – efter 40 år

Märta Ekström med Marie Lagerström i Märtas rum på Vasens äldreboende. Nu kan de ses varje dag.
Märta Ekström med Marie Lagerström i Märtas rum på Vasens äldreboende. Nu kan de ses varje dag.
Marie Lagerström minns hur hon och hennes mamma åkte ner till Stockholm och hälsade på Märta.
Marie Lagerström minns hur hon och hennes mamma åkte ner till Stockholm och hälsade på Märta.
Märta var den enda som hjälpte Marie Lagerström och hennes ensamma mamma när hon var ­liten. Sedan skildes deras vägar.

Fyrtio år senare på nya jobbet i Vasastan hörde Marie en bekant röst – Märtas.

Marie Lagerström blev i våras färdig undersköterska och började sedan jobba på Vasens äldreboende. En dag fick hon rycka in på en annan avdelning.

– Jag stod och grejade i köket när det kom en dam med rullstol och frågade om inte Dagen kommit. Jag fick tuppskinn för jag kände igen rösten efter alla år. Jag släppte allt och frågade om det var Märta.

Det var det.

Märta Ekström har numera sitt hem på Vasen efter att i många år ha bott ett par kvarter bort på Norrbackagatan. Men för ett halvsekel sedan var hon så kallade evangelist i en frikyrkoförsamling i Dalarna. Där blev hon vän med Birgit, som var organist i kyrkan och tio år äldre.

– Hon var ensamstående då. En söndagskväll kom det in en man vi aldrig hade sett genom kyrkdörren, berättar Märta.

Det var Maries pappa som på så sätt träffade mamma Birgit. Samma kväll blev han frälst och sedan gifte de sig och fick en pojke. Men det blev bara två och ett halvt år tillsammans. När Birgit väntade Marie i sjunde månaden dog han. Hon blev ensam med barnen och hade bara sin änkepension att leva på.

– Mamma fick kämpa i alla år och hade det jättetufft, säger Marie.­

Man kan tro att en ensam mamma­ med trängd ekonomi skulle få stöd av mer lyckligt lottade församlingsmedlemmar. Marie­ Lagerströms berättelser vittnar om motsatsen.

– Det fanns klasskillnader i kyrkan, säger hon. Efter gudstjänsten minns jag hur jag stod och höll mamma i handen och såg alla åka i väg i sina fina bilar. Vi var väldigt ensamma. De andra skulle hem och äta middag. Vi gick till korvkiosken. Men mamma sa att där hade de världens finaste korv.

Den som ställde upp för den utsatta­ lilla familjen var Märta.

– Jag fick väldig nöd för Birgit, säger Märta med en ålderdomlig formulering. Hon blev ju ensam med två barn och det är inte så lätt. Så jag hjälpte henne ibland ekonomiskt. Hon fick låna men hon behövde inte betala tillbaka.

Hjälpen behövdes. Birgit och Märta fortsatte att hålla kontakt också sedan Märta flyttat till Stockholm. Birgit kom att leva ensam­ resten av livet. Att gifta om sig ogillades av församlingen.

– Jag förstod ju att hon behövde pengar, hon hade så svårt att klara sig. Och jag hade hjärta för henne. Är man kristen ska man känna så.

Kanske var det avståndet till Stockholm som gjorde att kontakten glesnade ut och upphörde.

Fram till den där dagen när Marie hörde en välbekant röst på jobbet.

– Tänk att vi fick se varandra efter­ 40 år, säger Marie. Märta gav mig en pusselbit till min historia och jag har fått reda på mer om hur pappa var. Märta är en väldigt varm och snäll person.

tel

Fakta