Här är döden ständigt närvarande

En kista som kommit till krematoriet rullas in i kylrummet.
En kista som kommit till krematoriet rullas in i kylrummet.
Silverdals krematorium.
Silverdals krematorium.
Urnor som ska lämnas ut.
Urnor som ska lämnas ut.
Runt en procent av befolkningen dör varje år. De allra flesta kremeras. Mitt i besökte Silverdals krematorium i Sollentuna. Där är döden ständigt nära, 60 kremeringar görs varje vecka.
– Här behandlar vi alla lika, våra tjänster är till för alla som avlider, säger Per-Olof Ohlsson, krematorieföreståndare.

En mekanisk anordning lyfter sakta och stadigt den vitbetsade kistan och och för in den mot de heta lågorna i ugnen. Nästan direkt gnistrar det till i benen på kistan och innan stålluckan till ugnen stängs syns hur framdelen på kistan fattar eld. Det luktar lite brasa. En kermatorietekniker sköter tekniken med hjälp av några knappar intill ugnen. En annan står stilla och tyst till hands, en extra säkerhet ifall något skulle gå fel.

Silverdals krematorium. En blomma får ligga kvar på kistorna.

Silverdals krematorium i Sollentuna är ett av fem krematorier i Stockholm. Här spelar döden huvudrollen. Tolv kremeringar görs här varje vardag, det blir ungefär 2500 kremeringar på ett år.

När Mitt i kommer på besök visar föreståndaren Per-Olof Ohlsson in i köket. Kaffet står på och en medarbetare sitter och löser korsord efter lunchen. En pensionerad anställd dyker upp för att få sig en pratstund. Per-Olof Ohlsson beklagar sig litegrann över telefonen som bara ringer och ringer. Han bjuder på kaffe och kilar iväg för att ta emot en anhörig som ska hämta en urna.

– Jag ser direkt på dem om de tycker att det är obehagligt eller eller om det mer är: ”Jasså, är det här farsan har hamnat”, säger han.

Per.Olof Ohlsson.

De nyfikna visas direkt in på kontoret, bland papper pärmar och datorer. För de som behöver en mer formell inramning finns ett fint ordnad överlämningsrum. På båda ställena möts man av genuin vänlighet  – och ett ytterst noggrant pappersarbete.

Stämningen på krematoriet präglas av effektivitet. Logistik och rutiner är finslipade in i minsta detalj.

När en kista anländer till krematoriet läggs först eventuella blommor i en kompost. En blomma, teckningar, eller andra personliga saker får kremeras med kistan. I sällsynta fall händer det att en kista luktar. Då skickar Per-Olof Ohlsson den tillbaks till sjukhuset för en korrekt hantering av kroppen.

– Här ska allting skötas snyggt och värdigt, säger han.

Sedan vägs kistan och delas in i en viktklass för att ugnen ska kunna ställas in rätt. Sedan får kistan vänta på sin tur i ett kylrum. Per-Olof Ohlsson visar in. Här finns plats för 75 kistor. Det är kylskåpskallt och luktar tydligt av trä. På en hylla står en märklig uppenbarelse. En stor tomtefigur med lockigt skägg och grå klädsel. Den kom med en kista och kunde inte brännas. På Silverdals krematorium tyckte man det var synd att slänga tomten. Dödsboet kontaktades och de skänkte tomten.

– Så nu får han stå därinne och vaka, säger Per-Olof Ohlsson.

Genom hela processen följer en liten keramikbricka med ett nummer med kroppen. Här efter bränningen.

I övrigt är krematoriet och kremeringsprocessen fri från riter och ceremonier. När kistorna kommer hit är det en teknisk, effektiv procedur som ska skötas.

– Vi som jobbar här är inte speciellt religösa. Här behandlar vi alla lika. Våra tjänster är till för alla som avlider, säger Per Olof Ohlsson.

Men respekten och vördnaden finns också  där – både mot levande och döda. Den finns i de noggranna rutinerna, i öppenheten och hur man hanterar besökare.

Personalens devis hänger på väggen.

Men ni själva då. Hur påverkas ni av att jobbar här? Vänjer man sig?

– Något man aldrig vänjer sig vid är när det kommer in mindre kistor. Vi behandlar alla lika hela tiden Men vi som jobbar här blir påverkade ibland, beroende på vad vi själva har för erfarenheter i bagaget. Det kan vara en kista som påminner om en begravning man varit på. Vi är ju inte mer än människor vi heller.

Anhöriga har för det mesta inte kontakt med krematoriet. Ibland hämtar de urnan. I vissa fall är också anhöriga med vid kremering.

– Det kan vara att man lovat den avlidne att se till att allt går rätt till, ända till slutet. Högst tre personer får vara med och någon från begravningsbyrån måste följa med, berättar Per-Olof Ohlsson.

Det tar cirka 90 minuter för en kropp och kista att brännas. Röken från de båda ugnarna renas genom ett partikelfilter med aktivt kol.

Display till ugnen.

När kremeringen är klar rakas benresterna ner i ett kärl. Metall, till exempel skruvar från kistan och tandguld avlägsnas och återvinns.

När benresterna svalnat mals de till det fina pulver som läggs i urnan. Urnan försluts noga underifrån och skrivs så småningom ut.

– Då är vårt arbete slut, säger Per-Olof Ohlsson.

Hur är det då att besöka ett krematorium? Ledsamt? Deppigt? Otäckt?

Faktiskt inte, tycker jag. Snarare känns det tryggt att det finns någon i samhället som erbjuder sig att ta hand om oss hand om oss alla, praktiskt när allt en gång tar slut.

 

Fakta

Om Kematorier

  • Det finns fem krematorier i Stockholm: Silverdal, Skogskyrkogården, Nacka, Huddinge och Råcksta. I Hela landet finns 58 krematorier.
  • Varje år dör runt en procent av befolkningen. 80 procent kremeras.
  • Priset för en kremering varierar. På Silverdals krematorium kostar det 2800 kronor.
  • En kremering tar cirka 90 minuter. Det är mellan 700 och 800 grader i ugnen. Det är mycket teknik kring ugnarna. Krematorierna måste leva upp till högt ställda miljökrav.
  • Nytt från 2016 är att metall som kommer från kroppar och kistor numer får återvinnas. Metallen säljs och pengarna går till allmänna arvsfonden. Tidigare grävdes 22 ton metall per år från människor och kistor ner i jorden.