Ekuddens ruiner i glömska

Emmelie Golabiewski vill sätta upp skyltar vid ruinerna på Ekudden. Dess historia borde bevaras, menar hon.
Emmelie Golabiewski vill sätta upp skyltar vid ruinerna på Ekudden. Dess historia borde bevaras, menar hon.
Konstfackseleven Emmelie Golabiewski vill bevara historien bakom de övergivna ruinerna i Flatens naturreservat.

– Det är jättesorgligt att den här 1700-talsgården förstördes på ett ögonblick och alla minnen med den, säger hon.

På Ekudden i Flatens naturreservat har naturen vuxit sig vild. Det är en slående vacker plats med utsikt mot Flatensjön, men det är svårt att ta sig fram och myggen härjar vilt. Någonstans rasslar det till i gräset – här finns det rikligt med huggormar.

Men en gång i tiden har det funnits mer här än bara vilda djur och tät vegetation. Här och där skymtar uråldriga husgrunder fram, kraftigt tyngda av mossa och gräs. Under en buske ligger en hög med murtegel och vid vattnet står några bortglömda stenväggar kvar. På ena sidan har någon målat med sprejfärg och det ligger lite glassplitter och annat skräp runt den förfallna byggnaden.

Emmelie Golabiewski studerar grafisk design och illustration på Konstfack. Hon berättar att det funnits en 1700-talsgård här som totalförstördes i en mordbrand 1968. Det enda som nu finns kvar är ruiner.

Emmelie, som gjort sitt examensarbete om Ekuddens ruiner, vill nu upprätta ett friluftsmuseum här. Hon vill placera ut flera skyltar vid de olika ruinerna med information om gården och hoppas också att man kan röja i området, så att det blir lättare att ta sig fram.

– Det här är en kulturmiljö som vi måste vårda, det är ett kulturarv som alla har rätt till. Just nu vet inte människor vad det här är, säger hon.

– Jag vill att kommunen ska röja upp fram till ruinerna. Det är naturreservat här, men det betyder inte att man bara ska låta allt växa igen. Man måste underhålla det.

Från början var Ekudden en utgård till Skarpnäcks säteri, men i slutet på 1800-talet nyttjades platsen som sommarställe av privatpersoner. Efter den kraftiga branden köptes marken upp av Stockholms stad och blev till sist en del av naturreservatet.

– Det är enligt mitt tycke Stockholms vackraste plats. Det finns ett sådant mystiskt vemod här. Det är jättesorgligt att den här 1700-talsgården förstördes på ett ögonblick och alla minnen med den, menar Emmelie Golabiewski.

En som fortfarande minns är 89-åriga Lidingöbon Lisbeth Ollner. Här tillbringade hon många somrar, så många att hon inte ens minns den allra första. Och för henne var branden 1968 en svår händelse.

– Jag blev alldeles förtvivlad med tanke på vilka fina byggnader som fanns här, säger hon.

Ekudden har hon inte besökt på länge.

– Det är så tråkigt att åka dit när ingenting är sig likt.

Emmelie Golabiewski upptäckte Ekudden som barn när hon var här och badade. Men det var inte förrän förra året som hon började nysta i dess historia på riktigt.

– Förra året hittade jag en liten kakelugnsbit i en ruin här. Och då började jag förstå att det fanns någonting större här.

Fakta

Ekudden år 1938 och 2012