En annan bild av Årstaviken

Ett altare byggt av barnkläder och leksaker. En duva korsfäst på ett träd. Rangliga kojor fyllda av stöldgods.

Södermalmsbon Leif Claessons har fotograferat Årstavikens dolda liv.

I mitten ligger ett jordigt dockhuvud. Runt det har någon placerat barnkläder, barbiedockor, hopprep, nappar och avbrutna dockarmar i cirklar på marken.

– Det är ett altare. Vem som har gjort det vet jag inte, men jag tror att personen som skapat det här bearbetar någonting som hänt i barndomen, säger Leif Claesson, konstnär och fotograf.

Han hittade altaret under en av sina många vandringar kring broarna mellan Skanstull och Gullmarsplan. Fascinerad tog han ett fotografi, som nu hänger i Stockholms stadsmuseum tillsammans med ett 20-tal andra bilder.

”Parken” heter utställningen. Den är en del av ett stort projekt som Leif Claesson har arbetat med i många år. Han har fotograferat, filmat, tagit upp ljud och samlat föremål som han ställt ut i olika sammanhang.

– Jag har gått runt i området i över 20 år. Det finns ett dolt liv där som jag vill lyfta fram, säger han.

Med snabb och ivrig röst berättar han om de människor som bor vid Årstaviken – missbrukare, kriminella, psykiskt sjuka och hemlösa. Några stenkast från innerstans dyra bostadsrätter sover de i tält, kojor och gamla husgrunder.

Somliga av dem har Leif Claesson lärt känna. Andra är alltför skygga – som mannen som skapade ett rituellt mönster i naturen, av pinnar, stenar och sovsäckar. När Leif Claesson upptäckte det beslöt han sig för att fotografera sig själv i mönstret. Det blev en bild där han ligger som en Jesusfigur på marken – raklång med utsträckta armar.

– Jag gjorde mig till en del av den här personens installation. Medan jag jobbade sprang han nyfiket omkring och tittade. Han var skygg som ett rådjur och kom inte fram, men han var uppenbart intresserad, berättar han.

Leif Claesson är med på flera av utställningens bilder, klädd i gamla paltor som han hittat eller lånat av någon av de hemlösa. Han vill riva gränsen mellan dem och sig själv, förklarar han.

Efter alla år i Årstaskogen har han också lärt sig tolka tecken som går många andra förbi. Där en slarvig betraktare ser en skrothög ser han ett altare av kattmatsburkar och en död mus. När han möts av en duva uppspikad på en trädstam förstår han att någon vill markera en revirgräns.

– Det här är människor som kommunicerar på ett annorlunda sätt, ofta rituellt. Om vi tycker att det är skrämmande är det för att det för att det är en okänd värld. Jag upplever inte de här människorna som farliga. Inget otäckt har hänt mig under alla år, säger han.

Samhället har blivit allt mer orättvist, tycker han. De hemlösa har blivit fler samtidigt som gränserna för vad som anses normalt har blivit snävare. Själv känner han stor respekt för de människor vars tillvaro han utforskar. Smygfotograferar gör han aldrig.

– Många vet vad jag håller på med för projekt. Å ena sidan garvar de och tycker jag är galen när jag tar på mig deras kläder, å andra sidan inger det en viss respekt att jag faktiskt gör det, säger han med eftertryck.