En resa i raggarnas spår

Per-Olof Sännås trivs bland de gamla bilarna. Redan i slutet av 50-talet såg han raggare för första gången.foto: sofia ekström
Per-Olof Sännås trivs bland de gamla bilarna. Redan i slutet av 50-talet såg han raggare för första gången.foto: sofia ekström
I tre år har fotografen Per-Olof Sännås följt raggare genom hela Sverige. Och de är många.

Bara i Stockholm finns ett 30-tal klubbar.

– I Dalarna står det i princip en raggarbil på varje gård, säger han.

Det är tidig morgon vid raggarklubben Moonshine Cruisers på Edsvallabacken i Farsta. Ingen syns till, men på parkeringen står flera klassiska fordon. Klubbhuset är en liten rödmålad villa, omgärdad av andra byggnader. Överallt syns blommande grönska.

Efter en liten stund dyker en sömndrucken man upp ur en husvagn där han verkar ha tillbringat natten. Per-Olof Sännås hälsar glatt på raggaren.

– De kommer från lokaltidningen, säger han.

Mannen nickar, ler och traskar vidare.

Per-Olof Sännås har alltid haft ett stort intresse för gatugäng och subkulturer. Han har tidigare följt och fotodokumenterat bland annat supporterklubben Black Army, Hells Angels, klottrare och fotbollshuliganer. Men raggar- kulturen var kanske den allra första som han själv drogs riktigt starkt till.

– Första gången jag såg raggare var 1958, när jag var en liten parvel. Jag gick med min pappa på Kungsgatan en söndag och då åkte det förbi stora raggarbilar, berättar han.

– De spelade hög musik, väsnades och hade rävsvansar i radioantennerna. Det var en slags skräckblandad förtjusning för mig och genom åren har jag alltid burit med mig det här minnet och återkommit till raggarna på ett eller annat sätt.

I tre år har Per-Olof Sännås följt raggare gen­om hela Sverige. Och nu har han släppt fotoboken ”Raggarna”.

Raggarkulturen föddes i slutet av 1950-talet och bygger enligt Per-Olof Sännås på en romantisrad version av den amerikanska drömmen. Men i USA finns inga raggare. De finns i princip bara i Sverige. Och här är de många, även i Stockholm.

– Jag trodde att den här kulturen hade dött ut och att det inte skulle kunna gå att göra en fotobok. Men den är större än man tror. Det är en jävla återväxt. Bara här i Stockholm finns det närmare 30 klubbar och de finns ju, till skillnad från andra subkulturer, i hela Sverige. Från Ystad till Ha­paranda. I Dalarna står i princip en raggarbil på varje gård. Kulturen är enormt stor där.

Det finns emellertid ett hot mot dagens raggare. Det centrala i kulturen – bilarna – riskerar att göra stora hål i plånboken.

– Bilarna har blivit så dyra. På 50-talet kunde man köpa en Chevrolet för 200 kronor, men de sällsynta modellerna kan i dag kosta upp emot en halv miljon.

Men tiden då raggarna förknippades med berusade busar som satte skräck i Östermalmsbor längs Kungsgatan är förbi.

Nu har de egna klubbhus, vilket de tidigare saknat.

– För länge sedan var raggarna dåtidens värstingar, nu har andra tagit över – som motorcykelgäng och olika gangstergrupperingar. Polisen ser inte raggarna som något större hot och nu för tiden är det väldigt lite bråk på raggar­festerna, säger Per-Olof Sännås.

Fakta

30-tal klubbar

Raggare finns i hela landet och har funnits sedan 50-talet. I Stockholm finns ett 30-tal klubbar.

De klassiska 1950-talsbilarna är centrala för kulturen.

”Raggare!” är en svensk film från 1959 med bland andra Christina Schollin och Hans Wahlgren.

Dagens raggare är influerade av andra subkulturer. Många är piercade, vilket man hämtat från punken och på senare tid har också västar med klubbtryck på ryggen blivit populärt, något man hämtat från bikerkulturen.