Min lokala hjälte

Erika, 19, reste i förintelsens spår

"Det var tufft på många sätt och mycket känslor kom fram under resan", säger Erika Apell.
"Det var tufft på många sätt och mycket känslor kom fram under resan", säger Erika Apell.
Deltagarna på resan besökte bland annat koncentrationslägret Majdanek.
Deltagarna på resan besökte bland annat koncentrationslägret Majdanek.
Erika Apell.
Erika Apell.
19-åriga Erika Apell från Huddinge kom nyligen hem från en omtumlande resa.
– Vi får inte vara naiva och tro att det inte kan hända igen, säger hon.

19-åriga Erika Apell från Huddinge var nyligen iväg på en resa i förintelsens spår. Resan arrangerades för liberalernas ungdomsförbund (Luf) på initiativ av den liberala riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Syftet var att få en ökad förståelse för hur förintelsen kunde ske.

–  Jag ansökte till resan därför att jag har bekanta som har gjort liknande resor som de har fått ut väldigt mycket av. Så jag visste att en sådan resa skulle lära mig mycket om förintelsen och om mig själv. Jag ville ta chansen, säger Erika Apell som varit aktiv i Luf i fyra år.

”Det var tufft”

Tillsammans med ett gäng andra unga liberaler besökte hon de polska städerna Warzsawa, Kock, Izbica och Lublin, och förintelselägren Treblinka och Majdanek.

– Det var tufft på många sätt och mycket känslor kom fram under resan. Efter att ha besökt förintelseläger och gått in i en gaskammare så sätts man in i människoödena på ett helt annat sätt.

Vad bär du med dig från resan?

– Att det är så otroligt viktigt att vi inte avhumaniserar varken offren eller förövarna, att våga inse att det som förövarna gjorde var mänskligt och att det kan återupprepas om vi har otur.

Så gick han med flickan fram till avrättningsplatsen och lämnade henne där.

Stark berättelse

Ett människoöde bär Erika med sig särskilt, som hon fick berättat av guiden när de var i Izbica. Resans deltagare besökte en skogsdunge där 4 500 människor mördades och lades i massgravar. Väldigt många av offren var barn. Guiden berättade om en massavrättning där en flicka, på sex år, hade tappat bort sina föräldrar i tumultet.

– Den lilla flickan gick fram till en soldat och sträckte ut sin hand. Soldaten blev väldigt förvånad, men tog flickans hand, för vad gör man om någon sträcker fram sin hand? Och så gick han med flickan fram till avrättningsplatsen och lämnade henne där. Sedan vände han sig om och höll för öronen. Den lilla flickan hade plötsligt blivit mänsklig för honom. Han klarade inte av att se henne avrättas. Det visar hur personlig kontakt förändrar vår empati för en person, säger Erika.

Hon menar att alla som får chansen att besöka förintelsens minnesplatser ska ta den.

– Jag tror att alla som är i tillräckligt hög ålder skulle lära sig av en sådan här resa. Vi måste vara vaksamma på vilka tecken som leder fram till något sådant här och vi får inte vara naiva och tro att det inte kan hända igen.