Nog för att alla som någon gång befunnit sig på T-centralen i rusningstrafik har känt paniken stiga i bröstet, men allvarligt talat. När hörde du senast någon komma hem efter en resa till New York eller London och berätta att där var det minsann inget fokus på kommers, att folk strosade fram i sakta mak och att alla log? Nej, precis.
Om det enda jag sett av Stockholm var Drottninggatan en löningshelg skulle jag också kasta mig på första bästa tåg ut till landsorten. Men det klagosångerna om Stockholm egentligen ofta handlar om är att det råkar vara en storstad, och därför får klä skott för allt som är dåligt med en sådan.
I hela mitt liv har jag bott en ganska bra bit ut på pendeltågs- och tunnelbanelinjer. Det går att leva livet i naturnära förorter med lokal närservice – förvillande likt valfri svensk småstad – och samtidigt ha lyxen i allt som storstaden har att erbjuda en SL-halvtimme bort.
När jag nyligen var ute i min förortsskog hälsade alla jag mötte. En man kom på eget bevåg fram och tipsade om den bästa promenadstigen till en fin utsiktsplats. Bara några kilometer bort från rusningen på T-centralen.
Det är också Stockholm. Så varför inte välja att se det?