Min lokala hjälte

Familjen samlad – efter åtta år

Viktoriya, Kristina och Elias är samlade för middag. ”Jag njuter av min frihet varje dag”, säger Kristina. ”Vi har så många att tacka för att de har kämpat för och hjälpt oss genom åren”, säger Elias.
Viktoriya, Kristina och Elias är samlade för middag. ”Jag njuter av min frihet varje dag”, säger Kristina. ”Vi har så många att tacka för att de har kämpat för och hjälpt oss genom åren”, säger Elias.
Familjen Ganizades liv som gömda flyktingar har uppmärksammats i media. Elias visar upp första artikeln som Lokaltidningen Mitt i skrev i oktober 2006.
Familjen Ganizades liv som gömda flyktingar har uppmärksammats i media. Elias visar upp första artikeln som Lokaltidningen Mitt i skrev i oktober 2006.
Familjen Ganizade levde länge gömda som flyktingar. För åtta år sedan fastnade dottern Kristina i en poliskontroll och utvisades.

Efter många års kamp är familjen äntligen samlad igen.

– Nu ser jag fram emot att fira jul, säger Kristina.

Mamma Viktoriya skrattar högt och kramar om Kristina. Efter åtta år av outhärdlig längtan får hon äntligen rå om sin dotter på riktigt. Kristina sitter i vardagsrummet och berättar, på god svenska fortfarande, att hon ser fram emot att få fira svensk jul.

– Jag kommer ihåg jularna i Laxå, särskilt Lucia tyckte jag om.

Familjen Ganizade kom till Sverige som etniska och politiska flyktingar från Azerbajdzjan i maj 2002. Första tiden i Sverige gick bra, de bodde i Laxå, och kom snabbt in i samhället. Lokaltidningen Mitt i har följt familjen genom åren.

Första gången vi skrev om dem var i oktober 2006, då de levde gömda i en lägenhet i Järvaområdet efter att ha fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd sju gånger.

Innan de kom till Järva, levde de gömda i en enkel bastustuga i skogen i drygt ett år. För dottern Kristina, som då var 18 år, och hade gått i skola och fått kompisar, var det extra påfrestande, och hon behövde röra sig lite friare. En dag efter skolan fastnade hon i en poliskontroll. Eftersom hon var myndig utvisades hon.

I åtta år bodde hon hos sin dementa mormor i Azerbajdzjan och hade bara kontakt med sina föräldrar via mejl och telefon.

– Jag var rädd hela tiden. Jag var ju bara en flicka när de tog mig, som hade behövt vara med sina föräldrar, säger hon.

I november fick hon uppehållstillstånd. Nästan exakt på dagen som Viktoriya och Elias fick sina för fyra år sedan, efter tolv avslag från Migrationsverket.

– Det känns så onödigt att det behövde ta så många år, säger pappa Elias.

Kristina har hunnit bli 26 år, och har en del att ta igen, säger hon.

– Jag vill plugga och hitta ett bra jobb, jag vill läsa något inom turism eller hotell. Nu läser jag på Komvux och behöver fortfarande landa lite efter allt.

Åren utan Kristina höll på att ta kål på Viktoriya, som ständigt var orolig över sin dotter. De svåra åren har även varit tärande för Victoriya och Elias som par. Nu lever de separerade, men de umgås mycket tillsammans ändå, särskilt sedan Kristina kom hem.

Den här kvällen äter de tillsammans och berättar för oss om hur det var när Kristina fick beskedet om att hon fick stanna.

– Jag ringde mamma och pappa och bara skrek, säger Kristina.

Viktoriya går en yrkesutbildning inom barn och ungdom. Och Elias jobbar för den myndighet som de kämpat mot så länge: Migrationsverket.

– Nu jobbar jag för dem som tolk. Så livet kan bli, säger Elias.

Det känns så onödigt att det behövde ta så många år.Elias Ganizade