Fler vill ha upprättelse

Erik, 76 år, blev hämtad från sina morföräldrar när han var fyra.

Han är en av de barnhemsbarn som kan få 250 000 kronor i skadestånd för att han vanvårdades – men han tvekar.

– Jag vet inte om jag orkar, säger han.

Erik berättar motvilligt. Helst vill han glömma allt.

– Det är skämmigt det här. Jag har inte ens berättat för min fru, säger Erik, som egentligen heter något annat.

I dag är han 76 år och bor i Sollentuna. Hans första år i livet tog mormor och morfar hand om honom eftersom hans mamma var ensamstående och arbetade. De var i 50-årsåldern och redigt folk. Ingen alkohol. Mormor var hemmafru. Men barnavårdsnämnden i hans hemkommun ansåg att ett barn skulle växa upp med en far i huset.

– De släpade ut mig när jag var fyra år. Jag hade det bra hos mormor och morfar. Förstår inte hur de tänkte.

Nu skrivs svensk historia om. Eriks historia är bara en av många som nu bidrar till att revidera den gamla bilden av en god svensk stat som tog ansvar för barnen när föräldrarna själva inte kunde. För ett år sedan presenterades den statliga vanvårdsutredningen i vilken 400 personer vittnade om de övergrepp och den vanvård som de utsattes för i sina fosterhem och barnhem. Nu utlovas en statlig ersättning till dem som råkade illa ut.

Löftet om 250 000 kronor i ersättning till alla som vanvårdats på barnhem och fosterhem har ökat trycket på kommunarkiven.

Sedan i höstas får Sollentunas arkiv varje vecka en eller ett par samtal från personer som omhändertagits som barn och vill se sina personakter.

Ett tidsödande arbete.

– Det som gör det extra knöligt är att vi måste läsa genom akterna för att se så att där inte är något som omfattas av sekretess. Där kan finnas uppgifter om andra personer, säger arkivarie Bo Johansson.

För närvarande är han ensam i arkivet, den andra arkivarien är sjukskriven sedan före jul, men han letar efter en vikarie. På flera andra kommunarkiv har man redan anställt extra personal för att klara anstormningen efter Vanvårdsutredningen. Om belastningen blir för hög kan Sollentuna kommun också tvingas göra det, men än så länge går det, säger Bo Johansson.

Mellan en och tre veckor brukar det ta att få ut sin akt i Sollentuna. Betydligt bättre än Stockholms stadsarkiv där Erik fick besked att det skulle ta ett halvår att få ut hans akt, på grund av den höga belastningen.

Hans mamma dog i TBC några år efter att han hade omhändertagits, men hans mormor och morfar slutade aldrig leta efter honom.

– De var väl fästa vid mig. Men varje gång de hittade mig blev jag flyttad till ett nytt barnhem.

Mölnbo, Gnesta, Nyboda, Nacka, Adelsö och Boxtorp. Tio barnhem hann det bli innan han fyllde 16 år. Den tiden satte spår. Han fick inte gå i skolan och kunde inte läsa.

Nu är Erik är inte säker på att han kommer att söka den statliga ersättningen.

– Jag vet inte om jag orkar.

Flera andra kommuner har valt att slopa kopieringsavgiften i de här ärendena. Men inte Sollentuna. Här kostar det 3 kronor per sida. Det har politikerna bestämt.

– Avgiften ska vara lika för alla. Men vi får titta på om det kan vara läge för ett undantag här. Frågeställningen har inte varit uppe vad jag vet, säger Douglas Lithborn (M) kommunstyrelsens ordförande.

I dag är Erik 76 år och bor i Sollentuna. Han vill helst glömma allt som han var med om som barn.Foto: Åsa Sommarström

Fakta

Hundratusentals barn omhändertogs

Regeringen och oppositionen kom överens om att ge en statlig ersättning på 250 000 kronor till de som vanvårdats mellan 1920 och 1980.

Under den tiden omhändertogs hundratusentals svenska barn.

En ny myndighet ska nu startas för att avgöra vem som har rätt till ersättningen.

Källa: Regeringen