Min lokala hjälte

Sara flydde – var meter från lastbilen

Sara gick ut på Drottninggatan. Sekunden senare dundrade lastbilen förbi.
Sara gick ut på Drottninggatan. Sekunden senare dundrade lastbilen förbi.
Sara Ribman om Rakhmat Akilov: "På ett sätt kan jag tycka synd om honom".
Sara Ribman om Rakhmat Akilov: "På ett sätt kan jag tycka synd om honom".
Sara Ribman.
Sara Ribman.
I veckan väntas åtal väckas mot Rakhmat Akilov.
En av dem som var nära att träffas av lastbilen på Drottninggatan var Sara Ribman:
– På ett sätt kan jag tycka synd om honom.

Sara Ribman hade precis lämnat kassan på Indiska när hon plockade upp mobiltelefonen för att svara på ett sms. Hon hann ta ett steg ut på Drottninggatan.

– Då kom ljudet. Det var ett skrapande ljud som är svårt att förklara. Det lät så högt, säger hon.

Det har snart gått tio månader sedan dess. I veckan väntas lastbilens förare, Rakhmat Akilov, åtalas för terrorbrott.

Letade efter skadade

När Sara lyfte blicken den där aprildagen såg hon lastbilen dundra förbi. Samma lastbil som skulle döda fem personer och skada 15.

– Det gick så oerhört snabbt. Jag förstod ganska snabbt att det var allvarligt så jag sprang in i butiken, säger hon.

Sara Ribman såg lastbilen dundra förbi på Drottninggatan. Foto: Christian Lärk

Strax efter, trots dånet och skriken, gick Sara tillbaka ut på gatan.

– Min första tanke var att leta efter skadade. Om något mer skulle hända kunde jag i alla fall ta dem därifrån. Men jag såg bara damm.

Hon återvände till butiken, där hon försökte hon få folk att röra sig inåt, bort från gatan.

– Flera var nyfikna och ville ut och titta. Jag tror inte att de förstod. Själv var jag inne i ett praktiskt läge och tänkte: jag måste ta mig härifrån.

Kaos och panik

När det blev klart vad som hänt utbröt kaos i butiken. Bord med porslin vältes omkull när folk sprang i panik för att gömma sig.

– På golvet satt en tjej och bara grät. Jag frågade om hon kände någon som var på gatan, men hon var ensam. Jag tog hennes väska och vi gick bakåt i butiken. Hon hade verkligen panik.

Sara Ribman om den misstänkte terroristen: ”På ett sätt kan jag tycka synd om honom. Han trodde att han gjorde rätt.” Foto: Christian Lärk.

Kunderna blev utsläppta genom en bakdörr och Sara lyckades  ta sig till en hotellobby i närheten. Där, mitt bland semesterglada turister, kom chocken.

– När jag fick tag på min pappa bröt jag ihop. Jag bara grät, och folk omkring mig började fråga vad som hänt. Jag sa: en lastbil har rammat Drottninggatan.

 

De första nätterna efter dådet var svåra och vid flera tillfällen vaknade hon med panikkänslor. Nu kommer tårarna mer sällan.

– Jag är mer uppmärksam, men inte rädd. Jag vill inte att det som hänt ska hindra mig. Samtidigt har jag känt en ångest som jag aldrig känt innan. Jag kan börja gråta och vet inte varför.

”Jag hade tur”

Flera vittnen har berättat hur Rakhmat Akilov körde i en sicksack-bana längs Drottningatan, troligen för att orsaka så mycket skada som möjligt. För Sara Ribman kan det ha inneburit skillnaden på liv och död.

– Hade han svängt åt andra hållet hade jag kanske blivit påkörd.

Har du tänkt den tanken?

– Ja, ofta.

Vad tänker du då?

– Att jag hade tur, på så många sätt. Om jag inte hade stannat och svarat på det där sms:et hade jag hunnit gå längre upp på gatan. Då hade jag mött honom.

– På mitt kvitto från butiken står det att jag lämnade kassan och gick mot gatan klockan 14.51. Två minuter senare var han där.

När du tänker på honom, den misstänkte terroristen, vad tänker du då?

– På ett sätt kan jag tycka synd om honom för han trodde att det han gjorde var rätt. Men det är klart att jag är arg också. Han har tagit andras liv. Man har rätt till sitt eget liv, inte andras.