Hans fru fick Alzheimers: ”Leder bara åt ett håll”

Hans Forsén framför deras bröllopsfoto.
Hans Forsén framför deras bröllopsfoto.
Margareta och Hans Forsén hade varit gifta i 44 år och såg fram emot att bli gamla tillsammans. Då slogs livet plötsligt i spillror när Margareta drabbades av Alzheimers. I takt med att sjukdomen sköljde över henne fann Hans en livboj i kommunens anhörigstöd.

Margareta kom hem en dag och berättade att hon haft svårt att hitta hem. Att det var ett tidigt tecken på alzheimer for aldrig genom tankarna hos varken henne eller Hans. Ett drygt år senare, julen 2014, fick de beskedet att 65-åriga Margareta drabbats av alzheimer.

Då hade Hans Forsén nyligen begravt sin kusin som avlidit i sviterna av sjukdomen.

– Diagnosen kom som ett knockoutslag. Alzheimer leder bara åt ett håll, det är skarpa skott. Det var vinter och jag gick i slasket med tårar i ögonen och tänkte på hur det skulle gå. Hur skulle jag klara mig själv i huset?

Träffades på dansbanan

Hans Forsén, 73, sitter vid köksbordet och fingrar på en kopp kaffe. På kylskåpsdörren hänger ett fotografi där makarna lyckligt håller om varandra.

Det var på dansbanan i Boden som han fick syn på henne för 51 år sedan.

– Jag gick fram och raggade upp henne, så att säga.

Hans tar en mun av kaffet och tittar ut genom fönstret.

– Jag tyckte att hon var så stilig. Mörkhårig och vacker. Hennes sätt att vara passade mig väldigt bra. Hon var så glad och öppen.

Inte kontaktbar längre

Margareta och Hans har varit gifta sedan 1970. Tre år efter diagnosen bodde hon fortfarande kvar i huset i Väsby, men sedan den 29 januari i år är Hans ensam.

– Sista veckan innan flytten till demensboendet hörde jag ett svagt rop på hjälp från tvättrummet. Då hade hon gjort sina behov på golvet och var väldigt illa däran.

Därefter har det gått fort. Margareta finns men ändå inte. Hon sitter i rullstol, känner inte igen sina anhöriga och är knappt kontaktbar. Ett tomt skal, säger Hans.

– Nu när jag ser henne … Det är inte min kvinna längre på något vis. Vet hon om att hon skriker i panik? Det är skärande alltså, och då undrar jag om hon lider. Lider hon mycket, lite eller ingenting alls? Hon kan ju inte säga något.

Hans och Margareta Forsén. Foto: Privat

Anhörigstödet blev en räddning

Det viktigaste stödet i vården av Margareta har kommit från barnen, men även anhörigstödet som kommunen erbjuder har varit en krycka. Hemtjänst, dagverksamhet och växelboende har avlastat. Varje månad deltar Hans även i en anhörigcirkel.

–  Det betyder väldigt mycket att få ge utlopp för vad man känner och träffa andra som är i samma situation. Det är mitt bästa råd till andra i samma situation: ta hjälp när det blir svårt.

Hans Forsén säger att han fått fotfäste i vardagen igen, att han inte bara överlevt utan också kan leva. Han är ute och rör på sig, bowlar och målar med akvarell.

För sent för att säga hej då

Sjukdomen har han accepterat, men döden – Margaretas död – är ofta närvarande.

– Nu har jag sagt till mig själv att jag är ensamstående, men jag tror att jag kommer bli mycket mer ensam när hon väl dör. Jag funderar på hur jag ska känna mig, hur det ska bli.

Har ni sagt hej då?

– Nej, jag har inte kunnat. Det har varit så långt och jobbigt det här, så jag tänkte inte ens på att säga hej då innan det blev för sent. Hon blev plötsligt så väldigt dålig. Det har förblivit osagt, på gott och ont.