Gravar som inte måste skötas ökar på Lidingö

Alexander Siemer besöker sin brors och sina föräldrars gravar på Lidingö kyrkogård.
Alexander Siemer besöker sin brors och sina föräldrars gravar på Lidingö kyrkogård.
Alexander Siemer besöker sin brors och sina föräldrars gravar på Lidingö kyrkogård.
Alexander Siemer besöker sin brors och sina föräldrars gravar på Lidingö kyrkogård.
Tusentals ljus tänds i helgen på kyrkogårdar och begravningsplatser på Lidingö. Många gravar har skötselavtal och allt fler väljer gravar som inte kräver skötsel alls.

På Lidingö kyrkogård lyser solen klar med lågt liggande skuggor när Mitt i Lidingö besöker platsen.

Enstaka människor promenerar i det lite kylslagna höstvädret.

– Jag går ofta hit, det är stilla, en fridfull och andlig plats, säger Alexander Siemer som är här i sällskap med hunden Mini.

Han tycker att kyrkogården är fin och välskött. De allra äldsta gravarna är från 1700-talet och ligger nära kyrkan som uppfördes i sin nuvarande form 1623. Då begravdes i princip alla kristna i kistor.

Nu är det nya tider och begravningsritualerna är i förändring. På Lidingö kyrkogård samsas döda som begravts borgerligt med muslimer och de vars aska strötts i en minneslund. Grav-sättningar av hela kistor blir allt ovanligare.

– Vi har 40 kistgrävningar om året och det minskar för varje år, säger Ulf Boström, chef för kyrkogårdsförvaltningen i Lidingö församling.

Han är anställd av Svenska kyrkan men själva begravningsväsendet är inte kristet. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i hela Sverige förutom i Stockholms stad och Tranås kommun, där begravningsväsendet är kommunalt.

Kyrkogårdsförvaltningen på Lidingö är alltså en slags myndighet med ansvar för att begravningslagen följs och att gravsättningar sker på rätt sätt.

– Allt går ut på respekt för den döde och att allt sker snyggt och värdigt, -säger Ulf Boström.

I dag är det lag på att de ska ta max en månad från det att någon dör tills personen är begraven eller kremerad. I de allra flesta fall klarar Lidingö församling av det kravet.

Gör man inte det handlar det ofta om de efterlevande.

– Dödsboet ska komma igång. De flesta i Stockholm kommer någon annanstans ifrån. Och de flesta stor–städer har sina almanackor. Man släpper inte sitt privatliv för döden. Man har sina möten, jobb och privata aktiviteter.

Kistgravar med en rejäl sten försvinner allt mer, dels på grund av att de inte får plats på kyrkogårdarna, dels på grund av den upptagna moderna livsstilen.

Just på Lidingö är det många som har skötselavtal för sina gravar, det vill säga att man betalar för att sköta om den. Men även här ökar populariteten för gravar som inte kräver någon skötsel.

I en minneslund, som är ett anonymt gravskick, finns ingen specifik plats att sköta om. En askgravplats är ett mellanting där man får en skylt med namnet men utan skötsel.

Man kan också gå ännu längre och välja att vila helt utanför en kyrkogård. Hos länsstyrelsen kan man ansöka om att få sprida ut aska efter en avliden i havet, något som blir allt vanligare.

Ulf Boström frågade sina barn hur de så småningom skulle vilja begrava sin pappa. Tillsammans kom de fram till att strös i havet var det rätta för dem och honom.

– Jag vill inte att de ska behöva känna sig bundna av en sten eller plats de måste gå till, säger han.

Hur tror du att begravningarna i Sverige kommer att se ut i framtiden?

– Jag tror att det kommer att gå åt det tyska och engelska hållet, att man skapar begravningsplatser som får behålla sin skogskaraktär. Där gravsätter man urnor naturligt i skogsmarken utan sten. Man kanske kan köpa en del av ett träd på platsen. Det finns en kraft i trädet som gör att du känner dig trygg, lugn.