Bara att ta sig in på jobbet är en process. Häktesprästen Lena Bernell får lämna ifrån sig telefon, dator, klocka och smycken och går igenom en säkerhetskontroll innan hon passerar fem låsta dörrar. Under dagen är alla förflyttningar övervakade och tidskrävande.

– Jag är inlåst, utan dator och telefon. Det gör att jag kan sitta i många samtal på en dag. På andra jobb blir det mellansnack med kolleger. Här måste jag ta mig tid att gå undan. Det är en så stängd miljö. Grått, grått, grått.

En annan sak som är annorlunda mot ett ”vanligt” prästjobb är att de hon möter sitter inlåsta med få eller inga kontakter med omvärlden.

– De sitter på sex kvadrat, och de som är över 18 år är isolerade 23 timmar om dygnet. Att få komma ner till oss själavårdare blir en andningspaus. Många träffar inte sina anhöriga. Vi är de enda de pratar med som inte är advokat, sjukvårdare eller polis.

Absolut tystnadsplikt

Som präst har Lena en unik roll på häktet då hon har absolut tystnadsplikt.

– Det skapar en otrolig trygghet. Det är fint att det finns som ett heligt rum dit de kan komma och berätta helt som det är. Det kan vara första steget att börja reflektera.

Lena Bernell brukar avsluta varje samtal med att fråga om den intagne vill tända ljus i ljusbäraren i kapellet. "Det kan vara ett ljus till den Gud du tror på, eller inte tror på eller för någon eller någott." Hon berättar också att hon tänder ett ljus senare, i Turebergskyrkan för den frihetsberövade "Att veta att någon ber för oss betyder mycket för många, att någon tänker på oss och visar omsorg", säger hon.

Stefan Källstigen

Lena menar att tiden som häktad kan ses som ett slags ”ofrivillig klostertid”, med mycket tid med sig själv.

– Då kommer existensiella tankar. Meningen med livet. Konsekvenser av sina handlingar. Finns Gud? De som upplever att de är oskyldiga känner en enorm orättvisa. Och många känner oro. Vad säger min familj? Vad säger min mamma? Kommer min flickvän att lämna mig?

Hur är det för dig att möta människor som har gjort hemska saker?

– Vi måste skilja på människa och handling. Jag tror att alla har en värdighet, jag tror alltid att det finns hopp. Det är en överlåtelse till Gud, som är med i rummet. Jag är inte ensam.

Dessutom är allt inte så svart och vitt som vi ofta tänker oss, menar Lena.

– Ibland trasslar vi till livet för oss. Jag har också gjort saker som har sårat människor, även om det inte är lagbrott. Vi är alla kapabla till det onda och det goda.

Händer det att du är rädd?

– Nej, det är farligare ute på gatorna. Här är det otroligt hög säkerhet. Och när man möter oss, det finns enorm respekt och förtroende för de religiösa företrädarna. Jag tror på människans inre godhet och att de vill oss gott.

" Jag älskar mitt jobb och känner mig glad varje gång går in på häktet. Det är en sårbar plats, men jag är där och gör nytta och skillnad", säger Lena Bernell.

Stefan Källstigen

På häktet sitter personer från 15 år och uppåt, från alla samhällsklasser, skyldiga och oskyldiga. Vissa saker har dock många gemensamt, har Lena noterat sedan hon började jobba där för två år sedan.

– Var man är uppväxt spelar roll. Frånvarande föräldrar. Fattigdom. En misstro till samhället. Droger är ett stort incitament. Mobiltelefonernas inträde har också ändrat mycket säger de kriminella, alla söker bekräftelse och pengar blir väldigt viktigt.

"Måste ge en ny chans"

Med gott om tid att tänka får många nya insikter om sig själva, och de flesta vill ändra sitt liv.

– Men så kommer de ut till sina gamla vänner. Ofta har de inget jobb och kanske får de inte den uppbackning som behövs. Många säger ”nu har jag en prick i registret, vem kommer vilja anställa mig?” Vi måste ge människor en ny chans.

Varje pärla på frälsarkransen har en speciell betydelse. Den svarta är Nattens pärla och står för det mörka och döden. "Ibland ger jag bort en frälsarkrans till den jag möter på häktet. Många tar även med den på sin rättegång sedan, det kan funka som ett bön och stressarmband", säger Lena Bernell.

Stefan Källstigen

Det är svårt att bryta mönster. Därför är det desto viktigare att förebygga, anser Lena.

– Vi måste skapa en tilltro till gruppen, till samhället, till sin egen kapacitet. Hur tar vi hand om dem som inte riktigt klarar skolan, barn som hänger på gatan. Alla vuxna behöver fundera på det. Fler behöver känna att jag behöver samhället och samhället behöver mig.

Vilka är dina största utmaningar?

– Att orka stanna kvar i mörkret. Det finns en enorm hopplöshet att sitta på häktet, och rädsla och mörker. Jag måste dela det, ge en kram, tända ett ljus, prata om vad de längtar efter, och om det allra svåraste som de vill dela. Vi har ett uppdrag att dela det mest smärtsamma. Jag brukar säga att det är svårt och nödvändigt men också vackert, för det finns mycket hopp och liv.