Min lokala hjälte

Henrietta, 15, vill ändra normer

I pojklagsmatcher får Henrietta Berner chansen att påverka en ofta ”grabbig” attityd från såväl spelar, föräldrar som ledare
I pojklagsmatcher får Henrietta Berner chansen att påverka en ofta ”grabbig” attityd från såväl spelar, föräldrar som ledare
I december i fjol berättade Lokaltidningen Mitt i om Henrietta Berner som fick fotbollförbundet att trycka upp nya regelböcker sedan hon påtalat det diskriminerande i att domare alltid refererades till ”han”.

Nu har hon dömt runt 30 matcher och är vill stävja ”den tråkiga attityden i pojkmatcher”.

På Hersby bollplan dömer 15-åriga Henrietta Berner en match i P11 mellan blåvita ­Lidingö och svartvita Sollentuna FK. Efter en städad match kunde Henrietta slå sig ner i gräset några minuter innan en ny match väntade. Självkritiskt recenserade hon bolldueller utefter linjerna där hon till spelare och ledares besvikelse blåst inkast och inspark.

– Jag måste döma vad jag ser och uppfattar, säger hon. Jag bör kanske köpa flaggor och be ledare vara linjedomare. Men om det är svårt, då tvingas jag bli bättre.

Från sidan känns det tufft att en ung Sanktan-domare står ensam i pausen, dricker sitt vatten och inväntar att det är dags att blåsa igång andra halvlek. Lika ensam är hon efter matchen. Det här är dock inget Henrietta reflekterat över. Men ju mer hon funderar växer behovet fram.

– Det skulle nog vara bra att ha någon att prata med. Att få feedback när man har ett domslut färskt i minnet.

Men hon inser att det är en orealistisk lyx.

– Vissa föreningar har fadderverksamhet, säger Peter Fridén som arbetar med domarfrågor på Stockholms fotbollförbund. Men det bygger på frivilliga insatser. I fjol hade vi extra koll på just flickdomare och det är i dag vedertaget att flickor dömer.

Att hon tilldelas pojkmatcher ser Henrietta som positivt.

– Killarna säger inte så mycket. Ledarna kan säga: ”jaha, en tjej”, men inte negativt.

Hon gör sitt andra år som domare och ska gå sin andra fortbildning i höst. Hon gillar utmaningen det innebär att leda en match, gillar att fatta snabba och riktiga beslut.

Som om den utmaningen inte är nog, ser hon i rollen möjlighet att förändra det hon upplever som förlegad samhällsstruktur. Hon gör ingen hemlighet av att jämställdhetsfrågor engagerar henne.

– Det är kul och spännande att bryta mot normerna.

Dels reagerar hon klimatet som råder i pojkmatcher. Å andra sidan på det mjäkiga engagemanget när flickor spelar. Hon menar att det senare går hand i hand med bevakningen av damfotboll och så vidare.

– Det är ett tuffare klimat att döma pojkar. De blir argare när något händer, argare när motståndare gör mål. Ledare blir argare, liksom föräldrar.

Hittills har Henrietta sluppit höra könsord, rasistiska tillmälen eller andra nedsättande kommentarer. Att det förekommer långt ner i åldrarna vet hon och har mentalt förberett sig för det.

– Hur jag kan förändra? Det är svårt, förstås. Som domare ska jag dra gränser och kan avvisa personer som på plan, eller vid sidan, uppför sig illa. Användande av könsord eller rasistiska tillmälen innebär enligt regelboken rött kort direkt.

– Jo, jag har modet att fatta såna beslut.

Framför allt vill Henrietta stävja den tråkiga attityden genom att förekomma den.

– Innan match berättar jag för spelarna vilken nivå jag tänker hålla. Hittills har det fungerat att vara rak och tydlig.

Fakta

Gymnasie i höst

Namn: Henrietta Berner.

Ålder: 15 år.

Bor: Lidingö.

Skola: Börjar i höst Natur-Natur på Kungsholmen eller Södra latin.

Byter matcher: Yngre brodern, Willem Berner, dömer också och för att få fler pojkmatcher byter hon ibland med honom.