Hildegard, 86, vägrar att vara tyst

”Jag viskar inte, utan höjer min röst”, säger Hildegard Trinkies som tror på ordets kraft och makt.
”Jag viskar inte, utan höjer min röst”, säger Hildegard Trinkies som tror på ordets kraft och makt.
Hildegard och Carl-Edvard har hållit ihop i 46 år.
Hildegard och Carl-Edvard har hållit ihop i 46 år.
Mamma Minna, pappa David,mellanbrodern Walter och Hildegard, cirka 3 år, på promenad i Schöneberg i Berlin.
Mamma Minna, pappa David,mellanbrodern Walter och Hildegard, cirka 3 år, på promenad i Schöneberg i Berlin.
Hildegard Trinkies, 86, växte upp i Hitlertyskland och avskydde förtrycket där.

Därför kan hon inte tänka sig att tiga. Hon har skrivit över 1 000 insändare, många har publicerats i Mitt i.

Berlin under Hitlertiden. Utanför nazisternas organisation för unga flickor står Hildegard Trinkies. Hennes föräldrar har fått en påminnelse om att hon inte har dykt upp vid mötena och nu står hon utanför porten.

Men hon går inte in. Hon vänder på klacken och går därifrån.

– Jag tyckte inte om den där organisationen. Därför gick jag inte in. Ingen skulle tala om för mig vart jag skulle gå, säger Hildegard Trinkies.

Över 70 år har förflutit sedan dess men minnet får fortfarande känslorna att svalla. Orden väller fram och gesterna är livliga, där hon sitter vid sin dator hemma i lägenheten i Gustavsberg.

Det är här hon skriver sina insändare. Över tusen har det blivit, om allt från kollektivtrafik och skyddsjakt till äldreomsorg och invandring. Hon är gammal nu och hälsan sviktar, men ordglädjen och patoset finns fortfarande kvar.

– Jag drivs av min känsla för rättvisa. Om vi alla är tysta kan det gå dåligt väldigt fort. Det vet jag. som är född och uppväxt i en diktatur, säger hon.

Det finns ett tema som sticker ut i Hildegard Trinkies digra insändarproduktion – och det är vikten av att värna de mänskliga rättigheterna. Under året som gått har hon till exempel skrivit många insändare där hon argumenterat för en generös flyktingpolitik.

– Många som flyr har förlorat allt, både hem och familjemedlemmar. Då måste vi hjälpa till. Nästa gång kan det vara vår tur, säger hon med hetta.

Hildegard Trinkies vet vad hon talar om. Vid andra världskrigets slut bombades familjens hem i Berlin sönder och människor i hennes närhet dog. Sedan följde flera tuffa år. Under en period var hon förvisso redaktionssekreterare på en kulturtidskrift i Östberlin och hade ”väldigt roligt”.

Men när tidskriften inte tog in tillräckligt mycket politiskt material slutade ryssarna att skänka papper, och tidskriften fick läggas ner.

Då blev hon arbetslös, och sökte förgäves ett nytt jobb på hemmaplan.

– Så fick jag se en annons där en familj i Stockholm sökte ett hembiträde, ”med utsikter till kontorsarbete”. Jag kom till Stockholm när jag var 21 år, på självaste nationaldagen. Det viftades med flaggor överallt, säger hon och skrattar.

Så småningom kom Hildegard Trinkies in i det svenska samhället, och blev sekreterare till yrket. Skriva insändare började hon göra på 1970-talet, då hon fött fem barn, skilt sig, gift om sig med sin älskade Carl Edvard – och hittat till Grupp 8.

– Jag lärde mig enormt mycket av de kloka flickorna där, framför allt att man inte ska viska utan höja sin röst utan att skämmas. Du vet: ”Åååhh, tjejer, åååh, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras”, säger Hildegard Trinkies och sjunger den välkända kampvisan.

När hon gör det blir ögonen pigga av kamplust. Det lär bli fler insändare fram­över.

tel