Hjälp ger anhöriga ett eget liv

Missbruk anhörig
"Jag var så kär och hade bestämt mig för honom", är Fridas förklaring till att hon stannade i fem år hos sin missbrukande man. Nu ligger paret i skilsmässa.
"Jag ville tro på honom när han sa att han inte skulle använda droger mer. Men det eskalerade", säger Frida.
"Jag ville tro på honom när han sa att han inte skulle använda droger mer. Men det eskalerade", säger Frida.
Riitta Hakala-Hemlin, behandlare vid socialtjänstens resursenhet vid Skärholmens stadsdelsförvaltning.
Riitta Hakala-Hemlin, behandlare vid socialtjänstens resursenhet vid Skärholmens stadsdelsförvaltning.
När någon missbrukar påverkar det hela livet, även för omgivningen. Men det finns hjälp att få för anhöriga. Mitt i har tagit del av kvinnas historia.

Under många år var Skärholmsbon Frida gift med en man som var missbrukare och våldsam. Han slog och sparkade henne inför barnen och gjorde hela tillvaron osäker. Det var en lättnad att skilja sig, och när hon träffade en ny man var det viktigt för henne att han inte var beroende av alkohol eller droger.

– Jag frågade och han sa att han inte var beroende av någonting. Det var ett stort svek att han ljög om det, särskilt eftersom han visste om hur min första man hade varit, säger Frida, som egentligen heter något annat.

Hon hade bara varit tillsammans med sin nye man, som vi kan kalla Johan, i ett halvår när hon hittade en haschkaka på toaletten. Kort därefter reste Johan till sitt ursprungliga hemland i några månader. Frida reste dit för att hälsa på. Det blev en mardrömsupplevelse.

– En morgon gick han ut och kom inte tillbaka. Jag hade ingen aning om var han var. Efter ett dygn fick jag reda på att han satt i häkte. Han hade åkt fast för narkotikaförsäljning. Det var hemskt! Som tur var släpptes han och vi kunde åka hem, säger Frida och tillägger:

– Där borde jag ha satt stopp och avslutat relationen. I stället blev jag som en polis, jag började leta igenom alla hans fickor och satt på vakt utanför toan om han var där för länge. Dessutom hjälpte jag honom på alla sätt och vis. Det var jag som städade undan spår efter missbruket hemma och jag såg till att han gick en utbildning och fick ett arbete.

Vi träffar Frida i ett litet rum hos socialtjänstens resursenhet vid Skärholmens stadsdelsförvaltning. Hon är väl bekant med det runda bordet och de bladmönstrade gardinerna här. I våras gick hon och flera andra anhöriga till missbrukare en kurs här. Nio gånger strålade de samman och berättade om sina erfarenheter. Samtidigt fick de råd och stöd av två behandlare, som startar en ny omgång av kursen i slutet av oktober.

– Den som är anhörig till en missbrukare tappar ofta bort sig själv. Ett av kursens syften är att få den anhöriga att börja prioritera sig själv, för att må bättre. Det andra syftet är att öka chansen att den som är beroende söker hjälp, när den anhöriga ändrar sitt beteende. Det tredje är att förbättra relationen mellan den anhöriga och den som missbrukar, oavsett om missbruket upphör eller inte, säger Riitta Hakala-Hemlin, en av behandlarna.

Frida, som är i 40-årsåldern, har lätt för att skratta och berättar sakligt och modigt om hur livet med en missbrukare kan te sig. Hur allting kretsade kring mannens missbruk av hasch och sprit, även för henne. Hur kärleken slets ner av sveket. Hur självkänslan sjönk när hon utmålades som den skyldiga.

– Han brukade påstå att han behövde sprit och droger för att stå ut med mig, som var så jobbig. Det har varit en av de saker jag fått med mig från kursen. Jag har fått så mycket stöd och förstått att det inte är så galen och dålig som han har påstått säger Frida.

I dag lever hon inte längre med Johan. Han bröt upp från förhållandet i våras. Kanske var det delvis på grund av att hon förändrades under kursens gång. Hon började umgås mer med sina vänner, istället för att vakta på honom och hon började träna mer. Dessutom åkte hon i väg ensam på en resa, utan att känna oro eller skuld för att Johan inte var med.

– Jag kunde njuta av resan. Jag var här och nu, i stället för att oroa mig för min man, säger hon och ler.

För en kort tid sedan hände också något som fick henne att tänka över det förflutnas kraft. Hennes bror började då prata om deras mammas missbruk, om hur hon gömt spritflaskor överallt när de var små. Redan för tio år sedan pratade brodern med Frida om detta, men hon har inget minne av det.

– Jag måste ha missat när han sa det eller inte velat höra. Det enda jag själv minns är att mamma var aggressiv och oberäknelig och att hon och pappa drack till ordentligt någon gång i månaden. Nu inser jag att de var alkoholister och att jag varit medberoende hela livet. Jag har varit snäll och inte gjort väsen av mig, säger hon.

Nu går Frida i terapi för att fördjupa processen som hon påbörjade genom kursen. Hon hoppas på, och kämpar för, att andras missbruk aldrig mer ska prägla hennes liv.

Fakta

Viktigt att släppa skuldkänslan

Att hjälpa anhöriga till missbrukare att att sluta vara medberoende är centralt i Craftmetoden. Den utvecklades i USA på 1980-talet men har fått fäste på allvar i Sverige först på senare år. Sedan 2015 är det den Socialstyrelsen vill att socialtjänsten ska arbeta med.

– Över huvudtaget betonas vikten av att hjälpa anhöriga till missbrukare mer än tidigare. Förut stod det bara att socialtjänsten borde göra det, nu står det att vi ska göra det, säger behandlaren Riitta Hakala-Hemlin.

I sitt arbete med missbrukare har hon ofta sett hur illa anhöriga kan fara. Därför ordnar hon och kollegan Emma Forshed i anhörigkurser, som följer Craftmetoden. I slutet av oktober startar nummer tre.

– Första gången får man träffa en behandlare enskilt. Det är viktigt, för det finns så mycket sorg. Sedan träffas man i grupp. Man lär känna varandra, samtalar med varandra och med behandlarna och följer ett program, säger Riitta Hakala-Hemlin.

De anhöriga får också hemuppgifter. Den kan till exempel gälla att ändra sitt sätt att prata med missbrukaren eller att sluta vara kontrollerande.

– Man får verktyg att sätta i gång en process. Den kan ta tid men gör att man kan få bättre hälsa, fysiskt och psykiskt, säger Emma Forshed.