ANNONS

#Järvahjältar: Sonja öppnade upp sitt hem

Sonja Dousa med Bayan Asfari
Sonja Dousa med Bayan Asfari
Sonja Dousa, verksamhetsansvarig på Akalla by, öppnade upp hela gården hösten 2015 som ett transitboende för nyanlända flyktingar och bjöd in en flyktingfamilj från Syrien att bo hemma hos sig. Nu fortsätter Sonja att jobba för en ökad integration i stadsdelen.
ANNONS

Hösten 2015 kom den största flyktingströmmen hittills i Sveriges historia. Många Stockholmare ryckte in och hjälpte till – som volontärer någon dag på något transitboende, lämnade in kläder eller ställde upp och körde nyanlända flyktingar till och från flyktingboenden ett par vändor.

Sedan fortsatte de sina liv som vanligt.

För Sonja Dousa, som för Järvaborna är mest känd som verksamhetsansvarig på Akalla by, tog det inte slut där.

Förutom att hon öppnade upp hela gården som ett transitboende för nyanlända flyktingar, bjöd hon även in Bayan Asfari och hennes två barn till att bo hemma hos sig och sin familj.

Det hela började i september förra året, i Akalla by en kväll klockan nio. Sonja Dousa hade just satt nyckeln i låset till kontoret för att gå hem för kvällen då hon fick ett samtal från en kvinna i Akalla.

Kvinnan berättade att det var kaos på Stockholms central med ett enormt trycka av nyanlända flyktingar som kom och att barnfamiljer tvingades att övernatta på centralen för att de inte hade någonstans att ta vägen.

Hon frågade om inte vi kunde ordna några bäddar över kvällen, och jag tvekade inte en sekund när jag hörde att det var barn som fick sova där och satte in nyckeln i låset igen, berättar Sonja.

Hon gick ut med ett inlägg på Facebook om att de behövde madrasser, kuddar och täcken. Inom loppet av en och en halv timme strömmade det in folk som ville hjälpa till.

Senare samma kväll tog de emot 25 nyanlända flyktingar.

ANNONS

”jag tvekade inte en sekund när jag hörde att det var barn som fick sova där ”

De fortsatte att hålla gården öppen för nyanlända, främst för barnfamiljer, i nära två månader. Under den mest intensiva perioden hade de mellan 60-65 bäddar och fungerade som ett transitboende. Sista tiden flyttade de till en lokal i Husby.

Många Järvabor och andra var engagerade och hjälpte till under de höstveckorna. De kom med mat och kläder eller ställde upp som tolkar. Fotbollsspelare från Kista SC kom och spelade fotboll med barnen.

Många ungdomar engagerade sig, särskilt unga tjejer från området. De var suveräna tolkar, säger Sonja.

Sonja sov den första tiden under ett bord i kaféet. De få timmar hon sov.

Under den här tiden blev vi som en enda stor familj. Vi har fortfarande kontakt med många av dem som var här för att se hur det har gått för dem, säger hon.

En dag, den 17 september samma höst, när Sonja följde med som stöd till en irakisk familj till Migrationsverket mötte hon Bayan Asfari.

Det var lunch och jag satt ner vid bordet då jag mötte Bayans desperata blick. Hon höll hårt i sina två flickors händer och jag såg att hon var jättestressad. Jag har själv varit ensamstående i 14 år så jag kände genast med henne, säger Sonja.

I matsalen satt det nästan bara män och när Bayan hade fått sin mat satte hon sig bredvid den enda kvinnan hon såg – Sonja.

Jag hade just kommit till Stockholms central efter att flytt från Syrien. Ja du vet, som alla andra, i gummibåt, via Grekland och så vidare till Sverige. Hemskt. Jag var helt slut och på centralen sa det att jag måste skulle åka direkt till Migrationsverket om jag ville stanna. Där fick jag besked om att jag skulle åka till Kiruna och att bussen gick direkt efter lunch. Det var inte vad jag orkade med den stunden, och jag tror att Sonja märkte det, berättar Bayan.

Sonja frågade Migrationsverket vad hon kunde göra för Bayan. ”Du kan skriva henne på din adress”, blev svaret.

Då ringde jag hem till gubben och min son och berättade att jag hade en idé. De var med och så bjöd jag in Bayan till att bo hemma hos oss.

Under nästan ett år bodde Bayan och hennes två flickor hemma hos Sonja och Ove och Sonjas son i deras lägenhet på 81 kvadratmeter i Kista.

De har blivit min familj. Sonja är som min mamma och Ove som min pappa och Sonjas son som min bror. För barnen har det varit en enorm trygghet med två extra vuxna, säger Bayan.

När vi träffade dem hade det gått snart exakt ett år sedan den där dagen på Migrationsverket.

Sommaren 2016 fick Bayan uppehållstillstånd enligt de gamla reglerna.

Hennes döttrar Leen, 11 år, och Jana, 9 år, har gått ett år i skolan. De började direkt i en vanlig klass och pratar flytande svenska. Bayan har börjat på SFI. Nyligen fick hon en andrahandslägenhet i Rinkeby.

Nu när jag har fått uppehållstillstånd kan mitt liv börja. Innan kriget i Syrien hade jag allt – jag kommer från en rik familj – men jag fick inte bestämma över mitt eget liv utan blev bortgift med en man jag själv inte hade valt. Nu är jag fri att leva mitt eget liv för första gången, säger hon.

Siktet är inställt på att bli polis. I Järva.

Jag vill förändra Rinkeby och jag tror att jag är rätt person att få kontakt med ungdomarna här. Jag vet hur jag ska prata med dem, säger hon.

Huvudpartners
Lokala partners