Med rumpan i luften och händerna i jorden

Lokal Hjälte, Kärstin Broberg, Upplands Väsby nr: 6.
Kärstin Holmberg med sina penséer och pelargoner på balkongen.
Hon kallar sig själv för en lyxfru med skinn på näsan som alltid haft rumpan i luften och händerna i jorden. Nu är Kärstin Holmberg nominerad till Min lokala hjälte i Upplands Väsby, bland annat för sitt arbete med Smedby Koloniförening.

Hon öppnar dörren med tre penslar i handen. Väggarna i den ljusa lägenheten är fyllda med färgglada tavlor. Tuppar, landskap och människor.

På ett bord i vardagsrummet står små krukor med sticklingar och överallt syns växter på balkongen. Hon visar en av sticklingarna.

– Det här är turkisk pumpa, det lärde jag mig om när vi bodde i Spanien och jag kallade mig själv för lyxfru. Det ska jag odla på lotten i år.

Hon hämtar en karta över Smedby Koloniförening.

– Lott nummer 93. Här bor jag, säger hon och pekar med hela armen.

– Det ligger där borta, efter Marabou.

Pedagogen med skinn på näsan

Kärstin Holmberg är inne på sitt femte år som ordförande Smedby Koloniförening. Hon organiserande nattvandringar när flera av kolonilotterna vandaliserades och ett hus brändes ned.

– Jag vill lära folk att vara modiga.

Ordförandeskapet tar mycket tid från trädgårdsarbetet och hon har nyligen delat in medlemmarna i grupper av ansvarsområden. Samtidigt försöker hon få dem att spara på vatten och sortera avfall. Folk ska ta ansvar, menar hon.

–Målet har alltid varit att få folk att umgås och lära av varandra, alla ska få komma fram. Själv fick jag precis lära mig en ny teknik för att få pelargoner att överleva i källaren på vintern!

Lokal Hjälte, Kärstin Broberg, Upplands Väsby nr: 6.

Kärstin Holmberg har nominerats till Lokal Hjälte i Upplands Väsby.

Föreningarna betyder mycket

Kärstin Holmberg säger att koloniföreningen är full av bra krafter, och vid flytten till lägenheten påpekade hennes dotter att hon odlat hela livet.

– ”Men mamma, hur ska du göra nu? Du har ju alltid haft rumpan upp i vädret och händerna i jorden”, sa hon, men det gick bra. Föreningen har ju varit min familj, särskilt under tiden jag tog hand om min man som var sjuk. Folk såg att jag inte åt och kom med te och bjöd på mat.

På ett staffli står ett porträtt hon målat av sin bortgångne man Rolf. Tonerna går i orange, samma färger som penséerna på balkongen som är till Kärstin Holmbergs kvinnliga konstgrupps nästa utställning.

– När jag målar glömmer jag allt. Jag har 300 penslar, och alla fyller en lika viktig uppgift.

Vem är din lokala hjälte?

Huvudpartners