Hon har levt med hiv i 20 år

När Ophelia Haanyama-Örum fick beskedet att hon hade hiv trodde hon att det var en dödsdom.
När Ophelia Haanyama-Örum fick beskedet att hon hade hiv trodde hon att det var en dödsdom.
Hiv. Ophelia Haanyama-Örum accepterade inte läkarens besked.

Hon var gravid och hade träffat sin drömprins.

Ett trestavigt ord förändrade allt. Lyckan var borta. Livet förvandlades till en mardröm.

– Jag ville dö snabbt.

Ophelia Haanyama-Örum kan inte sluta skratta. Hon skrattar åt den svenska kylan. Hon skrattar åt att hon inte kan hålla tider.

Hon skrattar åt att hon lever.

– Jag var helt säker på att jag skulle dö, säger hon.

1991 fick Edsbergsbon Ophelia Haanyama-Örum beskedet att hon hade hiv. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. Hon var gravid i 16:e veckan och livet låg framför henne.

– Först vägrade jag att tro på läkaren. Han var rasist. Det fanns inte i min världsbild att jag skulle vara drabbad.

Efter flera timmars samtal, sjönk beskedet in till slut. Hon hade hiv.

Livet föll samman.

– Pappan till mitt barn sa: ”Lös problemet. Du har inte fått det av mig. Ring inte mig något mer”. Jag gjorde abort.

Ophelia Haanyama-Örum gick in i sig själv.

– Jag blev besatt av att lära mig allt om sjukdomen. Jag pluggade på komvux och sen på universitetet. Jag ville förstå allt som läkarna sa till mig.

En av de första lärdomarna var att hiv inte är farligt i sig. Det är följdsjukdomarna som dödar. Ophelia Haanyama-­Örum rangordnade alla efter preferens.

– En typ av hjärnvirus stod högst upp på önskelistan. Då dör man på bara någon vecka. Jag ville ha en snabb död.

Längst ner på listan fanns hudcancern kaposis sarcom.

– Det är långsam och smärtfylld död.

Hon gjorde sig redo att dö – tillsammans med sin dotter som då var sex år.

– Jag hade till och med bestämt mig för vilken klädsel jag skulle ha i kistan, säger hon och skrattar. Men det blev inte så.

I dag har det gått mer än 20 år sedan hon fick beskedet. Ophelia Haanyama-Örum lever ett helt vanligt liv.

– Jag går på läkarbesök en gång om året.

Allting förändrades när bromsmedicinerna kom 1996. Hiv var inte längre liktydigt med död.

Samtidigt mer eller mindre försvann det mediala intresset.

– Läkare i rymddräkter säljer.

Till det nyvaknade intresset för hiv är hon kluven.

– Jag såg bara det första avsnittet i Jonas Gardells serie. Allt det där som hände på 80-talet är ju sant. Men det har hänt mycket sedan dess. Det är en otroligt skrämmande bild av sjukdomen man målar upp. Jag önskar att de ville visa hur det är i dag, säger Ophelia Haanyama-Örum.

I år har det gått 30 år sedan det första fallet av HIV konstaterades i Sverige. Mycket har hänt i behandlingen av sjukdomen under den relativt korta tiden.

I dag reser Ophelia Haanyama-Örum runt i världen och informerar om sjukdomen som representant för organisationen Noaks ark.

Men allmänna uppfattningar är ibland svåra att förändra.

– Det fick jag uppleva förra året i samband med att jag åkte till akuten på Danderyd efter att ha ätit någonting dåligt. Jag berättade att jag hade hiv.

Ophelia skrattar till innan hon fortsätter.

– Det var precis som på 80-talet. Jag blev direkt placerad i ett eget rum. Läkaren kom in med ansiktsmask och dubbla handskar, en sån där rymddräkt. Jag sa till honom: jag hoppas att du har all den där skyddsutrustningen för att du inte ska smitta mig med någonting.

I mitten av 1990-talet träffade Ophelia Haanyama-­Örum sin nuvarande man. Några år senare föds deras son. Efter ett och ett halvt års väntan kom beskedet. Han hade inte smittats.

Svaret gav henne modet att efter år av ovisshet låta dottern testa sig. Även hon var frisk.

– Jag har fått se mina barn växa upp och de har haft kvar sin mamma. Det gör mig överlycklig, säger Ophelia Haanyama-­Örum.

Jag hade till och med bestämt mig för vilken klädsel jag skulle ha i kistan.Ophelia Haanyama-örum