Hon mindes inget – utom sitt namn

Margerite Waltin drabbades av ett virus och fick en ovanlig hjärninflammation som berövade henne alla minnen.

Hon fick börja om från början igen.

– Jag minns ingenting från mitt tidigare liv, ­säger hon.

Det är sommar 2009. Margerite Waltin från Upplands Väsby vaknar upp i en sjukhussäng. Hon vet att hon heter, men inget mer. Det finns inga minnen, ingenting är kvar.

Hennes första nya minnen är av de fyra barnen och deras ansikten. Hur hon börjar känna igen dem från tidigare besök på sjukhuset. Hon vet inte vad de heter, men de fyller henne med en varm känsla.

– Jag kände inte igen dem, men jag kände igen ansiktena, säger Margerite.

Margerite blir bättre. En dag börjar hon protestera mot den enformiga sjukhusmaten. Varför är det alltid fisk? Kort därefter försöker hon gå hem. Hon är inte säker på var hemma är, men det är i alla fall inte på sjukhuset.

Snart får hon också komma hem och börja den långa vägen tillbaka. Men några minnen från förr, det har hon inte.

Våren samma år var Margerite sjuk. En envis influensa, trodde hon. Men hon blev sämre och fick läggas in. Det skulle dröja tre månader innan hon vaknade igen och då var hon förändrad, alla minnen var borta.

Det visade sig att Margerite drabbats av en ovanlig hjärn­inflammation, orsakad av viruset herpes simplexencefalit.

– Jag tror aldrig att jag var rädd för att hon skulle dö. Men när hon just fått diagnosen var hon så långt borta. Hon kunde upprepa samma fråga under ett helt besök. Jag var orolig för att det alltid skulle vara så, säger dottern Matilda.

Men det blev inte så. Margerite är envis och fylld av nyfikenhet. I stället för gamla minnen fyller hon nu på med nya undan för undan. Hon har fått lära sig allt från början. Skriva. Laga frukost. Bädda sängen.

Över 40 år av glädje, sorg och minnen är borta för Margerite, men hon känner ingen bitterhet.

– Jag får ju nya bilder. För mig blir det nya minnen hela tiden. Det är ett nytt liv som jag har fått och det ska jag måna om. För mig är mina minnen det som är nu, säger hon.

Men däremot njuter hon av vad andra minns och lyssnar gärna till när barnen berättar om sin uppväxt eller när barndomskompisarna pratar om bus de har ställt till med.

– Jag är bara glad om människor minns. När de berättar så kanske, kanske jag kommer att minnas också. Det har inte hänt hittills. Men jag kan inte låta bli: tänk om, tänk om!

I framtiden hoppas Margerite att hon ska kunna jobba halvtid. Just nu hjälper hon till att scanna in gamla foton på ett museum en gång i veckan och på fredagar arbetar hon med smycken på Myrorna. Det är viktigt få jobba lite avskilt och i en lugn miljö, annars gör alla intryck att hjärnan går i 190.

Men just nu ser Margerite fram emot sommaren och en semester på Kreta.

– Det blir min första resa utomlands. Det ska bli en upplevelse att bara åka flygplan. Eller packa resväskan – vad ska man ha med sig?

Margerite Waltin drabbades av ett ovanligt virus och förlorade alla sina minnen.

För mig blir det nya minnen hela tiden. Det är ett nytt liv som jag har fått och det ska jag måna om.Margerite Waltin