Hon vill flagga för kärleken

Susanne Hedlund har jobbat med Pride-festivaler runt om i Sverige.

Nu kämpar hon för att hemkommunen Danderyd ska hissa regnbågsflaggan under Stockholm Pride.

– Det är dags att börja, det är 2016, säger hon.

– Jag gick i mitt första demonstrationståg på 80-talet. Då hette det frigörelseveckan istället för Pride, och vi var väl en 40 personer som gick med i tåget, säger Susanne Hedlund.

Sedan dess har en del hänt. I dag har paraden tiotusentals deltagare, och ministrar och andra politiker går med varje år.

Men enligt Susanne Hedlund finns det fortfarande mycket kvar att göra. På senare år har allt fler kommuner börjat hissa regnbågsflaggan under Pride. Men hennes hemkommun Danderyd är inte en av dem.

Susanne Hedlund är dock inte den som ger sig. Och hon tycker hon att det skett en uppmjukning även här i Danderyd. Efter vårens terrorattentat mot en gayklubb i den amerikanska staden Orlando valde Danderyds församling att hissa en regnbågsflagga på halv stång.

– Jag grät när jag såg det, det var mäktigt att min församling hedrade offren i Orlando, säger hon.

För det är Susanne Hedlunds kommun. Hon är Danderydsbo ut i fingerspetsarna, och har bott här i stort sett hela livet. Det var faktiskt här som hon började sin aktivism för hbtq-personers rättigheter, även om hon då inte reflekterade över att det var det hon gjorde.

Som tonåring sommarjobbade Susanne Hedlund för kommunen. På den tiden var homosexualitet klassat som en sjukdom, när hon en dag var förkyld och ringde försäkringskassan för att sjukanmäla sig uppgav hon därför att hon led av homosexualitet istället för förkylning.

– Kvinnan jag pratade med blev så arg att hon slängde på luren, säger Susanne Hedlund och skrattar.

Humorn till trots var det ofta svårt att växa upp som homosexuell på 70 – och 80-talet.

– Det var mycket smygande och tabun, och det blev inte bättre på 80-talet när HIV och Aids kom, säger hon.

Susanne Hedlund kom tidigt ut för sina föräldrar och har aldrig velat be om ursäkt för den hon är. Men det dröjde fram till 2000 innan hon började engagera sig på allvar. En sprucken blindtarm tog henne nära döden. Det fick henne att börja fundera på vad hon verkligen ville göra med livet.

– Jag hade en bucketlist, och på den stod det att jag ville jobba med Stockholm Pride, säger hon.

Susanne Hedlund engagerade sig som volontär och jobbade i festivalledningen i över tio år, och har även varit med och arrangerat Pridefestivaler på andra ställen, som i Piteå och i Skellefteå.

Det är mycket som gått framåt, men hon tycker fortfarande att det finns mycket att kämpa för. Hon nämner särskilt situationen för transpersoner, som fortfarande är en mycket utsatt grupp.

Dessutom finns det fler platser att dra igång Pridefestivaler på.

– Jag skulle vilja starta Danderyd Pride, det står på min bucketlist, säger Susanne Hedlund.