Ingrid är Salems bullmormor

Ingrid bakar varje helg. Matbröd, men också sockerkaka med kolasås brukar stå på menyn. Till en början köpte hon alla ingredienser själv. Nu får hon hjälp med pengar, men också i själva serveringen.
Ingrid bakar varje helg. Matbröd, men också sockerkaka med kolasås brukar stå på menyn. Till en början köpte hon alla ingredienser själv. Nu får hon hjälp med pengar, men också i själva serveringen.
Ingrid bjuder inte på ­bullar. Och hennes barn klagar på att de aldrig får smaka. Trots det är hon lite av Salems bull­mormor nummer ett.

I 25 år har Ingrid Östlund ställt upp och bakat för pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna.

Ingrid pekar runt på kroppen och nämner olika läkarbesök och operationer. Ryggen värker. Men kärleken till baket och människorna hon träffar på Eternellen i Salems centrum består.

– Jag tänker baka så länge jag orkar, säger hon.

Till Eternellen kan pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna komma och mötas i olika aktiviteter eller över en kopp kaffe med bröd.

Ingrid har hjälpt till med det senare i 25 år. En del bröd köper hon. Men varje vecka dukar hon upp och serverar bakverk hon gjort hemma i lägenheten. Och då är det ingen tvekan om vilket bröd som är populärast.

Speciellt strykande verkar åtgången vara när det spelas bridge på måndagar.

– Det går knappt att sätta fram. De är heltokiga i det, säger hon och måttar med händerna upp två avlånga storpack med leverpastej som kan gå åt som pålägg i samma veva.

Sedan visar hon fram en anteckningslapp där det står november 1989. Ingrid började baka ideellt ungefär samtidigt som berlinarna hackade upp muren i smulor.

Receptet på ”långpannebröd” som gräddas i ugnen när Lokaltidningen Mitt i kommer på besök har Ingrid fått från ett daghem i Dalarna. Sedan dess har receptet utvecklats.

– Jag fick tips om att ha ner lingon­sylt i det, berättar hon.

Det är 40 år sedan hon och hennes man Ingvar lämnade Borlänge. Till en början bodde ­paret inne i stan. Sedan tittade de på bostad i Märsta. Men Ingrids magkänsla ville någon annanstans. Dessutom hade de bekanta i Salem.

– ”I Salem där ska vi bo” sa jag då, berättar hon på en dialekt som sitter kvar trots årens gång.

Och sedan hon kom till Salem har hon blivit en ganska typisk Salembo. I alla fall sett till att hon jobbat på både Söderby sjukhus och Uttrans sjukhus. Till en början med servering, senare som ”baderska”.

– Jag badade folk dagarna i ända, berättar 78-åringen.

Inne i vardagsrummet hänger fotot av Ingvar som gick bort för två år sedan. Ingrid blir sorgsen när hon talar om det.

– Sedan dess har Eternellen blivit än viktigare. Eternellen behövs för att folk ska ha någonstans att gå, säger hon.

Ingrid träffar en sorgegrupp då och då. För inte så länge sedan var de på restaurang. Ingrid som varken brukar dricka öl eller alkohol var törstig och drog i sig en hel stor stark i tron av att det var lättöl.

– Ja, jag tänkte att det var jäklar vad snurrig i skallen jag blev, säger hon och river av ett av sina medryckande skratt.

Under samtalet ställer hon om klockan några gånger. Brödet börjar gräddas i kall ugn, och efterhand höjer hon temperaturen gradvis. Men hennes egna barn brukar bli utan godsaker, avslöjar hon.

– ”Vi får aldrig något”, berättar hon och skrattar igen.

Ett gammalt talesätt lyder: ”Skomakarens barn har de sämsta skorna”. Lite så är det med Salems bullmormor. Hon satsar på Salems pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna i första hand.

Eternellen behövs för att folk ska ha någonstans att gå.ingrid östlund