”Jag tyckte väldigt mycket om att dansa”

Elly avporträtterad inför 40-årsdagen.
Elly avporträtterad inför 40-årsdagen.
– Jag tyckte väldigt mycket om att dansa. Det gjorde jag med min man. Vi gick på teater och fester... ja, det har varit väldigt mycket fester.

Orden är Elly Kesslers – Solnas äldsta invånare som i sommar fyller 107.

Men vi tar det från början.

Elly föddes i Varberg, ”Västkustens pärla” som hon säger, och utbildade sig där till tandsköterska inom Folktandvården. Någon passion bakom yrkesvalet vill hon inte minnas.

– Något skulle man ju göra. Det blev bra, konstaterar hon.

Hon flyttade sedan till Stockholm för att arbeta, men hemma i Varberg var saknaden stor.

– Mina föräldrar sa till mig att jag skulle flytta hem igen. Men pojkvännen var ju i Stockholm, så då blev det Stockholm.

Från hennes rumsfönster på Hallens äldreboende kan man blicka ut över Råsundas stenstad. Bara några kvarter bort, på Filmgatan, ligger det hus där hon och maken Carl bodde och byggde upp ett liv tillsammans.

Det träffades via hennes systers man, som hade en bekant i huset där de bodde.

– Han var sportklädd och hade varit förlovad innan, men det sprack tydligen. Jag tänkte att nu, nu blir det så här. Och så blev det.

Med ett stort leende beskriver hon honom.

– Vi passade väldigt bra ihop. Han var en 3-4 år äldre än jag. Vi hade jättetrevligt, vi promenerade Djurgården runt på söndagarna.

Bägge två var mycket roade av konst. En dag kom Carl hem och berättade för henne om en tavla han sett på ett galleri. Den skulle passa synnerligen bra hemma, menade han.

– Det visade sig vara samma tavla som även jag gått och sneglat på. Så bra passade vi ihop.

Bägges två hade stora familjer. Elly var näst yngst av sju syskon, Carl hade åtta.

Några egna barn fick de dock aldrig tillsammans.

– Jag ville inte ha barn. Det var på grund av mina sjukdomar. Och det accepterade min man, vi var mycket lyckliga ändå.

Som barn var hon nämligen mycket sjuk. Tarmvred, sa läkarna då. Symptomen följde henne upp i vuxen ålder.

– Jag har varit helt döv på ena örat sen jag var tre. Det var väldigt mycket sjukdom när jag var liten.

På något sätt så försvann det bitvis ju äldre hon blev.

På frågan om hennes höga ålder beror på goda gener så skakar hon bara på huvet till svar och sänker rösten.

– Mina föräldrar blev bara 70 år, bägge två. Min mor hade hjärtbesvär. Hon dog i mina armar.

Förlusten drabbade hennes far hårt.

– Han blev så ensam. Han dog bara ett halvår senare.

I samma mening, med ospelad förvåning, utbrister hon.

– Det är väl konstigt att jag som varit så ruskigt sjuk ändå blir 107 år. Det är faktiskt inte klokt.