Min lokala hjälte

Jeanette kan förlora sin hund

Assistanshunden Cennja är en trygghet för Jeanette Eriksson, som utsattes för incest under hela sin uppväxt, och blev handikappad.
Assistanshunden Cennja är en trygghet för Jeanette Eriksson, som utsattes för incest under hela sin uppväxt, och blev handikappad.
Incestskadade Hägerstensbon Jeanette Eriksson befarar att hon nu måste avliva sin assistanshund.

Trots att stadsdelsförvaltningen bekostat utbildningen av hunden får hon ingen hjälp att sköta den.

Jeanette Eriksson har svårt att gå och kan börja krampa utan förvarning. Traumat under uppväxten sitter fortfarande kvar i kroppen.

Hunden Cennja är en trygghet i tillvaron, en levande rullator som hjälper Jeanette att hålla balansen och markerar för diabetes­känningar.

– Utan henne vet jag inte hur jag ska orka, säger Jeanette.

Lokaltidningen Mitt i har tidigare skrivit om Jeanette Eriksson, som under uppväxten utsattes för incest av sin morfar. Varken barnavårdsnämnden eller sjukvården ingrep trots att experter insåg vad som pågick och Jeanette blev handikappad.

Nyligen kom hon ut med boken ”När jag blir stor”, och hon har berättat sin skakande historia i radio, tv och föreläsningar.

Sedan 2002 har hon haft rätt till personlig assistans tio timmar om dagen, men för några månader sedan beslutade stadsdelsförvaltningen att hon klarar sig med 3,54 timmar hemtjänst om dagen. I övrigt har hon ledsagning åtta timmar i månaden.

– Det räcker inte alls. Jag behöver hjälp att komma ut för att min kropp inte ska sluta fungera helt, säger Jeanette Eriksson.

En annan konsekvens av neddragningen är svårigheten att sköta hunden. Det har gått så långt att personalen ställer upp gratis för att hjälpa henne ut med den.

Jeanette Eriksson ansökte om insatsen promenad, för att dagligen kunna komma ut och röra på sig och att samtidigt rasta och träna hunden.

Men Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning avslog begäran, och ärendet ligger nu hos förvaltningsrätten. Stadsdelsförvaltningen tycker att Jeanette Eriksson redan beviljats en skälig levnadsnivå och att hon kan träna i bostaden.

Något ansvar för hunden anser man sig inte ha. Detta trots att stadsdelsförvaltningen de senaste tretton åren har bekostat utbildningarna för inte mindre än två assistanshundar. Utbildningen för Cennja kostade 35 000 kronor.

– Vi hjälpte till med att betala utbildningen eftersom Jeanette sa att hon inte skulle behöva lika mycket hjälp då. Men så blev det inte, hunden har aldrig varit någon avlastning för vårt ansvarsområde, säger Birgitta Morin, enhetschef.

Men är det då inte märkligt att ni ­finansierat två hundutbildningar?

– Vi trodde väl att det skulle ge resultat på sikt. Sedan ville vi ju vara schyssta, med tanke på Jeanettes bakgrund och att socialtjänsten inte ingrep när det hände. Det skäms man ju för.

Vad ska hon göra med sin hund?

– Att anlita en firma och söka handikappersättning skulle kunna vara en lösning för henne.

Jeanette Eriksson har kollat med försäkringskassan om det går att söka ersättning för kostnaderna för hunden. Hon fick svaret att det inte gick.

– Och tanken är ju inte att jag ska leja bort rastningen av hunden, utan att jag själv får stöd att vara delaktig i hunden.