ANNONS

Jenny satt vid sin pappas sida innan han dog av covid-19

Jenny Strid coronaberättelse
Jenny Strid vakade vi sin pappas sida.
Jenny Strid från Vendelsö fick hålla sin pappas hand en sista gång innan han dog i covid-19.
– Jag ser att han är rädd i blicken och vill säga så mycket, men får inte fram något, skriver hon till Mitt i.
ANNONS

coronaberättelser balk

Under vinjetten coronaberättelser samlar Mitt i läsarnas historier i coronatider.

Hur har du det i coronakrisen? Mejla till oss och berätta!

Min pappa är 81 år och en älskad pappa och morfar till mina barn 4 och 16 år gamla.

Nu ligger han på sjukhus och kvävs sakta ihjäl pga detta hemska monster som tar över hans kropp sakta sakta och biter sig fast djupare och djupare in i hans kropp, lungor, njurar.

Syrgas som inte är tillräcklig pumpas in i hans kropp till max. Och för att inte känna den värsta smärtan får han kontinuerligt morfin och ångestdämpande.

När det börjar gå ur hans kropp har han stunder han är medveten, men då i smärta och han kan inte prata, bara stöna och gör ansträngande försök att röra sina armar.

I fredags var jag hos honom.

Jag och min 16-åriga dotter fick komma dit, vi blev inslussade med skyddskläder, masker och skyddsvisir.

ANNONS

In till hans rum fanns ett avlångt fönster så man kunde se in på honom där han låg.

Han var vaken då, jag fick hålla hans hand och han sa:

– Jenny, det här var inte roligt. Hur länge måste jag vara kvar här?

Hans syrgasmask irriterade honom och jag såg hur svårt det var för honom att andas. Jag klappade och höll hans hand hårt och sa bara:

– Pappa du kämpar på nu så ordnar sig allt.

Det blir bra.

Han sa:

– Det va skönt att få se er.

När jag skulle gå ut ur rummet fick jag trycka på en knapp för att de skulle kunna komma och öppna dörren.

Han sträckte ut handen efter mig, det rann sakta en ensam tår ned för hans kind.

Jag gick nog tillbaka minst tre gånger till honom innan de kom för att öppna.

Det var hemskt.

Nu sitter min tappra mamma där hos honom den sista tiden. Dygnet runt och bara väntar på slutet.

Min sista bild av mamma och pappa tillsammans kommer att bli den när jag tittar in genom fönstret till hans rum och hon lutar sig över hans säng och håller hans båda händer intill sig.

Han tittar på henne där hon står, som en främling i en ufoliknande klädsel.

Jag ser att han är rädd i blicken och vill säga så mycket, men får inte fram något.

Det här är er rent helvete och ingen kan göra någonting åt det.

Det här viruset är inte att varken skoja om eller blunda för.

Det är på riktigt. Ett monster. En levande mardröm.

Man läser och hör dagligen om människor som mister sina liv.

Men hur och vad hände?

Jag vill ge en liten inblick i hur det kan se ut och vilket lidande det orsakar, både för den sjuka och de runt omkring.

Alla är drabbade.

Jag hoppas att alla tar ansvar och tänker till.

Jag ber er alla!

Min pappa kommer snart att dö, det är inget som är fint eller rofyllt eller vackert.

Det är en olidlig ful plåga.

Jag vill tacka all fin personal på avdelning 10 på Södersjukhuset.

Ni är guld värda som pysslar om min pappa för att få den sista tiden så skonsam som möjligt för honom, och som ger min mamma mat och filtar där hon sitter i en trång och fuktig skyddsmask dygnet runt.

Ta hand om er därute.

Jenny Strid

Fotnot: Jennys pappa orkade inte längre och gick bort kort efter att texten skrevs.

ANNONS
Mitt i:s nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!

Få de bästa lokala nyheterna från Mitt i Stockholm direkt i din inkorg.

Här kan du anmäla dig till fler nyhetsbrev.

Något gick fel. Vänligen prova igen!

Tack! Vi har skickat en bekräftelse till din inkorg.