Johanna minns sin vän: ”Ida ville förändra världen”

I sitt rum hos sina föräldrar har Johanna gjort i ordning ett minnesbord där värmeljusen alltid brinner.
I sitt rum hos sina föräldrar har Johanna gjort i ordning ett minnesbord där värmeljusen alltid brinner.
Tillsammans med en gemensam vän ordnade Johanna en minneskväll för att hedra Ida. Närmare 200 personer slöt upp och släppte ljuslyktor mot himmelen.
Tillsammans med en gemensam vän ordnade Johanna en minneskväll för att hedra Ida. Närmare 200 personer slöt upp och släppte ljuslyktor mot himmelen.
Blommor, ljus och meddelanden lämnades i massor intill Runbyspåret efter mordet den 5 augusti.
Blommor, ljus och meddelanden lämnades i massor intill Runbyspåret efter mordet den 5 augusti.
Ida Johansson.
Ida Johansson.
Minnet av Ida Johansson lever vidare.

Hennes vän Johanna berättar om saknaden och om minnena av en person som gjorde skillnad.

– Hon var så omtänksam och ville alltid hjälpa andra. Hon var ljuset för oss vänner.

Det första mötet med Ida är kanske fortfarande det allra starkaste minnet. Det är sju år sedan och Johanna åkte hem till en kompis där andra ungdomar samlats.

Hon hade haft en tung dag och gråten på bussen hade fått det svarta sminket att rinna ut.

– När jag kom dit såg Ida direkt att jag var osäker och ledsen. Hon sa: ”Kom så ska jag hjälpa dig med sminket”. Det var verkligen Ida, att ta sig tid och hjälpa även om hon då inte kände mig.

De blev vänner. Och Johanna minns hur Ida alltid fanns där för sina kompisar.

– Hon blev så arg på alla orättvisor och på hur människor far illa. Hon ville förändra världen i den skala som hon kunde och om någon kunde göra skillnad så var det hon.

Efter studenten bosatte de sig på olika håll men kontakten höll de via nätet.

– Vi sa alltid att vi skulle försöka ses när vi var hemma på loven men vi var sällan hemma samtidigt. Då tänkte man att det var lugnt, vi hade ju all tid i världen.

Johanna säger att det egentligen inte går att sätta ord på vad hon kände när hon fick reda på att Ida bragts om livet.

– Första dagarna var det bara chock och förnekelse. Det var en extrem tomhet. Jag har nog hanterat det genom att stänga in känslorna i en låda och sen släppa ut lite per dag.

Samtidigt var brottet överallt i media. Mycket fokus hamnade på förövaren när denne väl greps.

– På något sätt känns det som att det glöms bort, inte av oss som kände henne, men av allmänheten, att det här var en person. Det är inte ”21-åringen i spåret”.

Tillsammans med en gemensam vän bestämde hon sig för att ordna en minneskväll för att hedra Ida. Närmare 200 personer slöt upp vid Rösjön i Sollentuna. Ur en högtalare spelades lugn musik som Ida gillade och alla deltagare släppte upp svävande ljuslyktor mot himmelen.

– Det var helt vindstilla och ljusen speglade sig i vattnet. Alla vi som var där delade samma sorg och samma börda. En tjej sa till mig att det var så nära magi man kommer. Det kändes som om Ida var där med oss.

Vi träffar Johanna hemma hos hennes föräldrar. I sitt rum har hon gjort i ordning ett minnesbord där värmeljusen alltid brinner.

Hon säger att hon vill vårda alla finna minnen för att inte låta det negativa ta all plats. Minnet av sin vän kommer hon alltid att bära med sig.

– Ida gjorde skillnad för oss som kände henne. Vi behövde henne och jag vet att världen hade behövt henne.