Andreas har lärt sig älska sitt virus

Många känner den glittriga bilden av artisten Andreas Lundstedt. Men bakom fasaden har han fått jobba hårt med att acceptera sin sjukdom – hiv.

– Det fanns en period när jag gjorde dumma saker. Jag var nära att nå ”rock bottom”.

Chokladbollarna var rullade, familjen samlad och Eurovision Song Contest från Haag i Nederländerna skulle snart börja.

Det var den 19 april 1980 och den då 7-årige Andreas Lundstedt pressade upp kassettbandspelaren mot tv-apparaten och tryckte på ”record” för att spela in.

Irländaren Johnny Logan tog ton med plutande läppar: ”I’ve been waiting such a long time, looking out for you. But you’re not here, what’s another year”.

– Jag spelade in hela programmet och lärde jag mig alla låtar utantill. Jag är bra på att fejka andra språk och att få det att låta riktigt bra, säger Andreas Lundstedt.

Johnny Logan vann och låten blev en hit.

På lördag är det dags för Andreas Lundstedt att för åttonde gången ställa sig på Melodifestivalens scen. Den här gången ensam, utan gruppen Alcazar, med avskalade låten ”Aldrig, aldrig”.

Och Andreas hoppas på seger – precis som Johnny Logan.

– Ja, jag vore ju dum om jag sa att jag inte ville vinna. Men det handlar ju mest om att man vill att låten ska bli en hit. Fast ”bring it on”, jag är redo, Sverige.

Han berättar med yviga rörelser och munnen full av tonfisksallad. I somras splittrades gruppen Alcazar som funnits i 13 år i olika konstellationer, sist med Therese Merkel och Lina Hedlund.

– Men vi kände att det är lätt att man upprepar sig själv. Vi var tre solosångare som uppträdde i grupp, vi behövde alla få lite egen luft under våra vingar.

Och luft har han fått. I höstas spelade han i musikalen Legally blonde i Malmö.

Andreas är känd som den glade, glättige och underhållande artisten. Men det finns en annan sida. När kamerorna släcks är det en lugn och ibland väldigt sorgsen person som står kvar.

– För att kunna vara så utåt måste man ha kontrasterna. Och det kanske är den där andra sidan som är mer äkta, säger han.

Det har gått fem år sedan Andreas Lundstedt bestämde sig för att gå ut med att han drabbats av hiv. Då hade han levt med sjukdomen ensam i fem år. Efter sjukdomsbeskedet hamnade han i chock och ville inte berätta för någon utom för sin dåvarande partner.

– Jag kände skam över mig själv och var arg för att det hade blivit så här. Det florerade ju rykten och det ringde upp reportrar som frågade om jag hade hiv. Jag blånekade hela tiden. Till slut var det en reporter som tog upp det med mig ansikte mot ansikte och då fann jag mig inte längre, säger han.

En manager kom fram och bröt intervjun.

– Ingen visste förutom min pojkvän. Inte min familj, kolleger, inte ens min allra närmaste vän.

Men Andreas valde att gå ut och berätta. Senast en offentlig person gjorde det var modedesignern Sighsten Herrgård som trädde fram 1987.

Efter att ha berättat kände han ett enormt behov av att separera artisten Andreas från hiv- Andreas.

– Det kändes som att alla redan visste, så när det väl kom ut var det bara skönt. Men jag ville kanske inte prata så mycket om hiv i samband med Alcazar.

Egentligen ville Andreas inte prata alls om sjukdomen. Det är inte förrän nu han känner sig mogen att berätta om viruset.

– I dag tror ungdomar att hiv bara gäller bögar, afrikaner eller sprutnarkomaner, men det kan hända alla.

Cirka 5 000 människor är hiv-positiva i Sverige i dag. Och Andreas berättelse betyder mycket, inte bara i HBTQ-sfären utan för alla de som drabbats.

– Jag tycker att det är så tråkigt att man inte pratar om hiv och jag har förhoppningsvis inspirerat fler att berätta. Men jag önskar att någon mer skulle räcka upp handen och säga ”hej jag är med dig”. Men tills det händer så bär jag gärna fanan.

För tre år sedan, när gaygalan ägde rum på Cirkus var det dags för ett statement. Petra Mede som var kvällens värdinna krävde först att hela publiken skulle desinficeras eftersom Andreas hade hiv. Sedan kysste hon honom länge och väl. Något som fick publiken att ställa sig upp och jubla.

– Det är så konstigt det där, men jag älskar ju själv skvaller, säger Andreas som förstår att folk är nyfikna på hans sjukdom.

Han berättar att han förr fick smyga in på hiv-mottagningen, som då låg på Karolinska sjuk- huset. Personalen på sjukhuset höll koll så att ingen befann sig i korridorerna.

– Jag kommer ihåg en gång när läkaren tittade ut i korridoren och sa att vi var tvungna att vänta eftersom det satt en annan offentlig person där. Och då ville jag veta vem det var – även om det kanske inte var wow-skvaller. Det var ju mest tragiskt.

Själv brottades Andreas med sig själv och alla tankar kring sjukdomen.

– Jag frågade mig själv och Gud: ”varför är det så här?”, men jag kom bara fram till att nu är det så här. Jag och mitt virus måste älska varandra för att kunna överleva, säger han.

Innan han kunde förlika sig med sig själv var han nära att gå förlorad.

– Det fanns en period när jag gjorde dumma saker. Jag förstörde mig. Att parta ihjäl mig gick inte, men jag var nära att nå ”rock bottom”. En ­läkare sa åt mig att ”du är så nära väggen”. Jag hade festat och inte sett farorna, säger han.

Andreas kraschade och låg hemma i en vecka i fosterställning och väntade på vändningen. Och den kom till slut.

I dag har han förlåtit sig själv och lärt sig att älska sitt virus.

– Det har ju gjort mig till den jag är i dag. Jag tar ingenting för givet och är tacksam för så mycket. Det är konstigt att man ska behöva bli drabbad för att förstå hur vackert livet är.

För tillfället håller han på och skriver en bok tillsammans med journalisten Cecilia Blankens.

– Den handlar om mitt liv. Jag är för ung för att säga att det är en självbiografi, men temat är hiv och boken handlar om hur jag gått från att hata mig själv till att älska mig själv.

I dag är han förlovad med konståkaren Niklas Hogner som han friade till när han sommarpratade i radio sommaren 2010.

– Jag ville göra det Oprah-style. Vi skulle ha gift oss i somras men jag fick erbjudande om att vara med i Legally blonde i Malmö. Niklas sa ”självklart ska du göra det, gifta oss kan vi göra när som”.

– Men vi kanske inte gifter oss i sommar heller, vi får se om vi hinner. n

I slutet av 1980-talet syntes Andreas i modereportage i tidningen Okej.

Fakta

danslåt med känsla

Namn: Björn Helge Andreas Lundstedt.

Ålder: Fyller 40 den 20 maj.

Bor: På Kungsholms strand sedan 2000.

Familj: Fästmannen Niklas Hogner.

Aktuell: Deltar i Melodifestivalens andra deltävling på lördag med låten ”Aldrig, aldrig”. ”Det är mycket hjärta och smärta men ändå en danslåt. Man vill dansa och gråta till den”, säger Andreas om låten som är skriven av Randy Goodrum, Niclas Lundin och Maria Marcus.

Fakta

Karriärstegen

Vann redan som 5-åring 300 kronor i en talangtävling i Knivsta.

Som tonåring slog han igenom i slutet av 80-talet med gruppen Stage Four med Peter Jöback, Lisa Nilsson och Lizette Pålsson.

Bodde i New York 1992–1995.

Blev tvåa i sin Melodifestivaldebut 1996 med ” Driver dagg faller regn”.

1998 bildade han Alcazar tillsammans med Tess Merkel och Annika Fiore (Kjærgaard).

2002 kom dåvarande pojkvännen Magnus Carlsson med i bandet.

Efter några års paus kom Alcazar tillbaka med Lina Hedlund som ny medlem och utan Magnus Carlsson och Annika Fiore.

Bandet splittrades i somras.