Katjas flygdröm blev sann

Stridspilotsdrömmarna från tonåren kom av sig.

Nu har Katja Saranen hittat sin plats bland molnen - som Sveriges enda kvinnliga flygklubbsordförande.

– Att flyga är beroendeframkallande.

En skrikröd stopp-skylt möter besökarna vid Swedish Ultraflyers flygfält i Kungsängen.

Flygplanen som dunsar ned på den lilla gräsplätten väger 275 kilo – lika mycket som en älgko – och klubben vill undvika kollisioner.

– Än så länge har vi klarat oss, säger Katja Saranen.

Hon sätter foten på vingen och glider ned i förarstolen. Leendet fyller hela flygplanet när motorn brummar i gång.

– Jag har alltid varit fascinerad av saker som kan flyga. Som liten satt jag på köksgolvet och byggde helikoptrar och flygplan i kartong.

Hon lossar bromsen och kontrollerar bränsletanken. Snart ska vi upp på 1 100 fot.

Det lilla tvåsitsplanet ger inte plats för mycket mer än våra hopknycklade kroppar. Maxvikten för en ultralätt WT-9 Dynamic är 450 kilo, så tungviktare lämnas kvar på marken.

Katja Saranen visar spaken som utlöser flygplanets fallskärm. Om något skulle gå snett uppe i luften singlar vi och flygplanet ned i vinden.

– Förhoppningsvis på en vacker åker.

I flera år närde Katja stridspilotsdrömmar. Men pojkvännen i högstadiet ogillade idén och hos studievägledaren fick hon höra att piloter var ”män med god kondition och högt IQ”.

– Det är något jag ångrar än i dag, att jag inte åkte iväg på flygvapnets sommarkurs för ungdomar. Det har hängt med hela livet. Vill man göra något så ska man inte låta sig hindras.

Hon ”tjatade hål i huvudet” på maken i flera år. När hon fyllde 25 köpte han en provlektion till henne i födelsedagspresent och efter en tur i en helikopter i Nya Zeeland några år senare var hon fast.

– Jag hade aldrig känt något liknande. Så fort jag kom ner på marken ville jag upp igen. Så känner jag fortfarande. Det är beroendeframkallande, säger Katja Saranen.

Hon gör en u-sväng på landningsbanan. Några knubbiga moln reser sig över skogen. Men Katja lugnar oss – hon ger sig aldrig ut i oväder.

– Att flyga är ungefär som att rida. Man vet aldrig vilket humör vindarna är på. Ibland spelar de spratt med en. Jag gillar det, att få vara befälhavaren.

När hon blev medlem i flygklubben Swedish Ultraflyers 2005 tisslades det i korridorerna. Hon kallades ”köksmaja” och fick frågor om vilka gardiner hon skulle inreda flyghytten med. Nu är hon Sveriges enda kvinnliga flygklubbsordförande.

Hon beskriver sig som diplomat snarare än agitator. Under flera år som företagare i mansdominerade branscher har hon lärt sig att hitta egna vägar fram till förhandlingsborden.

– Det ligger något i det, att vi tjejer måste vara dubbelt så bra på allt vi gör. Jag har alltid känt mig otroligt välkommen i klubben och snarare pushad är ifrågasatt. Men några få plumpa kommentarer har det blivit.

I dag är hon en av tre tjejer i klubben, som har sammanlagt 160 medlemmar. Klubben är inte unik på det sättet. Enligt Statistiska centralbyrån utgjordes Sveriges samlade pilottrupp av 93 procent män under 2011.

I år hoppas klubben på att locka fler kvinnliga piloter – och redan i höst har en handfull tjejer visat intresse för teorikursen.

– Det är konstigt att det är så få tjejer som flyger. Jag tror att det delvis grundar sig i avsaknaden av kvinnliga förebilder. Förhoppningsvis kan vi hjälpa till att jämna ut det, säger Katja Saranen.

I Kungliga Svenska Aeroklubben, KSAK, har man gjort flera försök att locka kvinnor till flygklubbarna. I dag utgör de knappt fem procent av alla medlemmar.

– Det har funnits en misstro mot kvinnliga piloter. I Sverige var man till exempel sen med att välkomna kvinnor inom flygvapnet. Vi skulle önska att de var många fler, gärna 50 procent, säger Rolf Björkman, ordförande.

Utanför Adelsö guppar en ensam färja. Under sommaren är vattenytan alldeles spräcklig av båtar, berättar Katja Saranen.

Vi går ner på 500 fot och glider sakta ned mot landningsbanan. Plötsligt står vi återigen med fötterna i gräset. Katja slänger av sig hörlurarna.

– Visst vill man bara upp igen?

Fakta

Swedish Ultraflyers

Klubben grundades 1984 sedan tio vänner hade fått en idé. Tillsammans köpte de en byggsats till ett flygplan för 110 000 kronor och började skruva.

Lokalerna, som låg i ett garage i Upplands Väsby, blev så småningom för trånga och klubben flyttade till Frölunda flygfält utanför Kungsängen.

I dag består klubben av 160 medlemmar och man har fyra ultralätta flygplan.

Klubben är en av cirka tio i Stockholmsområdet.

Fakta

Katja Saranen