Min lokala hjälte

Konsten att småsnacka på svenska

Hildur Ödén och en av de andra volontärerna snackar kläder med nyanlända.
Hildur Ödén och en av de andra volontärerna snackar kläder med nyanlända.
Hildur Ödén.
Hildur Ödén.
Hanieh och Selma deltog i kvällens språkkafé.
Hanieh och Selma deltog i kvällens språkkafé.
En gång i veckan håller Hildur Ödén i ett språkkafé på Solna bibliotek. Deltagandet ska vara prestigelöst – ett sätt för nyanlända att lära sig det vardagliga snacket.

På Solna bibliotek sitter ett 15-tal personer samlade runt ett långbord. Det antecknas, viskas och fnissas, och allas blickar är riktade mot Hildur Ödén, 67, som står och skriver ner namn på olika klädesplagg på ett stort papper.

– Kjol, säger hon. K J O L. Det är ett knepigt ord, lite som ”sju sjösjuka sjömän”.

Den klassiska tungvrickaren får gruppen att brista ut i skratt när de försöker upprepa meningen.

Det är tufft att komma till ett nytt land. Hit kan man komma och ha kul.

Hildur Ödén

Varje onsdag håller Hildur tillsammans med en grupp andra volontärer i ett språkkafé för nyanlända.

Hon har jobbat med barn och ungdomar med invandrarbakgrund i hela sitt yrkesliv, och när det blev dags att gå i pension såg hon det som en självklarhet att fortsätta engagera sig.

Hon upplever också att språkkaféet är ett bra komplement till svenska för invandrare.

– Deltagare har uttryckt att det inte finns samma tid för samtal och kommunikation på SFI, utan den utbildningen riktar sig mer mot inlärning av svenska språket i form av att lyssna, läsa och skriva, säger hon.

På språkkaféet är alla välkomna att delta – även asylsökande – och ambitionen är att deltagandet ska vara helt prestigelöst.

– Det är tufft att komma till ett nytt land, med en ny kultur – nytt allt – och ens tillvaro präglas redan av mycket allvar och krav. Hit kan man komma och ha kul; skratta, skoja och få många tillfällen att uttrycka sig på svenska.

Vardagssnack

I den lilla lokalen ryms många olika nationaliteter och livserfarenheter.

Någon är från Indien, någon från Iran och någon från Afrika. Det de har gemensamt är viljan att lära sig språket och att på riktigt komma in i det svenska samhället.

– Tänk att vi har nästan hela världen här, säger Hildur, och ler från öra till öra.

Hanieh och Selma ger kvällens språkkafé tummen upp. Foto: Cornelis Rikken

Hanieh och Selma är från Iran respektive Brasilien. De kom båda till Sverige för ett drygt halvår sedan och lärde känna varandra via SFI.

Det är första gången de besöker språkkaféet, och båda ger kvällens undervisning tummen upp.

Selma berättar att hon jobbade inom restaurang innan hon kom till Sverige. Snart ska hon börja studera till köksbiträde. Hanieh planerar att plugga på Komvux så fort hon är klar med SFI.

Hon berättar att hon studerade till IT-ingenjör i hemlandet. När hon tillåts drömma fritt om framtiden skiner hon upp i ett stort leende.

– Jag vill jobba med hantverk. Jag är intresserad av konst, säger hon.

Dagens språkkafé lider mot sitt slut och Hildur frågar gruppen vad de vill prata om nästa gång. En kille räcker upp handen.

– Vardagliga saker.

Även om överkursen ”sju sjösjuka sjömän” roar är det uppenbart vad deltagarna vill åt: de vill förbereda sig för arbetsintervjuer och arbetslivet – kunna småprata på tunnelbanan och i fikarummet – det klassiska, svenska småsnacket.