Kristina klarade utmaningen – och fick nya vänner

Kristina Paltén fick mängder av leenden och inbjudningar under sin ultralöpning genom Iran. Här med några skolelever, som är nyfikna på hennes strapats.
Kristina Paltén fick mängder av leenden och inbjudningar under sin ultralöpning genom Iran. Här med några skolelever, som är nyfikna på hennes strapats.
Söderortsbon Kristina Paltén klarade utmaningen – att som ensam kvinna springa genom Iran på 58 dagar.

Med sig i bagaget hem till Sverige har hon både presenter och oförglömliga minnen.

– Det som gjort störst intryck på mig är den enorma gästfriheten.

Den 7 november landade ultralöparen Kristina Paltén på Arlanda efter löparäventyret i Iran. Hon har sprungit 180 mil på 58 dagar. Hon borde vara sliten och trött. Men i stället säger hon:

– Kroppen mår finfint. Jag väger lika mycket nu som när jag började springa. Jag har löplust i benen, men jag har inte sprungit sedan jag gick i mål, så jag vet inte om benen fixar löpning eller inte.

Lokaltidningen Mitt i har återkommande rapporterat om Älvsjöbon Kristina Palténs Iranfärd, som började den 5 september i staden Bazargan vid turkiska gränsen. Hennes syfte med resan var dels att klara den fysiska ansträngning som äventyret innebar, dels att utmana sina egen rädsla och fördomar inför ett för henne okänt land och religion.

– Man kan aldrig se sig själv om man inte sett andra, sa Kristina Paltén till Lokaltidningen Mitt i, innan hon åkte.

Rädslan inför det främmande skulle hamna på skam. Kristina Paltén är överväldigad av den gästfrihet som hon mött under färden. Visst har det funnits situationer när hon känt sig otrygg, bland annat hotades hon med handbojor av en civilklädd polis. Men vänligheten och givmildheten hos folk har dominerat.

– 34 av 58 nätter har jag bott hemma hos familjer. En del har tagit ledigt från jobbet för att vara med mig och de har lagat mat åt mig i timtal ibland. Människor har gett mig frukt, vatten, blommor och mat längs vägen. Jag köpte aldrig frukt på två månader. Jag beräknar att jag fått cirka 50 kilo.

En av de händelser som berörde Kristina Paltén mest var när hon fick bo mitt i öknen, hos trebarnsmamman Azam. Familjen saknade rinnande vatten, det minsta barnets tygblöjor fick tvättas för hand och dricksvattnet stod i dunkar på altanen. Azam gav Kristina en stor portion ris och kött, själv tog hon nästan inget kött alls.

– Jag förstod att hon inte hade det fett. Ändå tvekade hon inte att bjuda in en total främling, som hon inte kunde tala ett ord med, och ge bort den bästa mat hon hade.

Morgonen efter gav Kristina Paltén henne en stor påse pistagenötter, en lyxig vara om man är fattig.

– Hon tvekade att ta emot den. Jag insisterade och till slut möttes våra händer i ett varmt ögonblick av samförstånd. Därefter gick vi vidare, var och en i sitt liv. Det var en underbar stund.

Mottagandet får henne att dra paralleller till flyktingströmmarna till Sverige.

– Vi som har allt i Sverige, jag hoppas att vi kan visa samma gästvänlighet mot de flyktingar som kommer till vårt land och som behöver hjälp.

Sjalar, tavlor, böcker och andra gåvor fanns med i packningen på vägen hem. Här fanns även ett diplom med en bild på ett berg och en blomma, som hon fått av sju kvinnor.

– De ville tacka mig för att jag visade på kvinnors styrka, säger Kristina.