Min lokala hjälte

”Jag vill dansa utan att vara äckeltant”

Mitt i:s reporter Lisa Bonnichsen undrar i en krönika var man kan gå och dansa som trettioplussare.

Middagen övergår i en förfest. Med några glas innanför västen får vi lust att gå ut och röra på de lurviga. Vi står redo med kapporna i handen och taxinumret i mobilen. Men så kommer det eviga dilemmat, vart ska vi gå?

För oss trettioplussare är detta ett aber. För vart ska man gå om man för ung för Golden hits men känner sig närmast som en pervers äckeltant på klubbar där det är flest 20-åringar?

Oftast rinner hela utgången ut i sanden och blir i bästa fall till att vi försöker spontandansa lite hemma i stället. Givetvis med låg volym för att inte väcka kids eller uppröra grannarna. Men hur kul är det? Egentligen?

Den enda gången jag verkligen dansade loss var på firmafesten. Det känns tragiskt.

Det känns oftast som ett substitut för känslan man jagar. Ni vet när man står på ett fullspäckat dansgolv, DJ:n spelar ens favoritlåt, man känner basgångarna sprida sig genom kroppen och att man är en del av Stockholmsnatten.

När jag blickar tillbaka till det senaste året var typ den enda gången jag verkligen dansade loss på firmafesten. Det känns tragiskt. Och jag vill gärna att 2018 blir en vändning i mitt dansande liv. Har du några tips på bra ställen att gå ut och dansa för oss trettioplussare? Mejla mig gärna. Mitt framtida jag tackar dig!