Min lokala hjälte

Ständigt på jakt efter skidspår

krönikebild Ingrid snöspår
Drömmen är ett spår som håller.
Skidåkning i Stockholm är bara för nördar, tycker Mitt i:s Ingrid Johansson.

KRÖNIKA. Helgerna går åt till att åka miltals till konstsnöspår runt om i länet. Parkera, betala, hoppa in i ledet med åkare som stakar runt runt i spår som i bästa fall är ett par kilometer långa.

Efter några varv är man snurrig, och uttråkad. Då hör man konversationen i spåret intill. ”Två veckor till Vasan. Jag kör fyra mil i dag.” Räknar i huvudet. Herregud, det blir 20 varv.

Blir omkörd av de flesta. De springer uppför backarna så konstsnön sprutar. Jag får bakglid ner i spagat och sträcker ljumsken. Om jag försöker.

Mellan helgerna hänger man på webbplatsen skidspår.se och kollar om det dyker upp något nytt åkbart. Det gör det inte. Men spårstatusrapporterna är informativ läsning:

”Stavfästet var bra förutom i en av backarna”, ”sockrig konstsnö redan vid kl 9”, ”en del genomslag men i princip endast gräs/grenar”. Ja, vad ska man välja?

Var inte vintrarna bättre förr?

Vallarapporterna är oumbärliga: ”Universalklistrer toppat m blå extra”, ”blanka skidor LF blå”, ”sicklade glidytor”, tack för tipset!

Jag är oändligt tacksam för de ideella klubbar som fixar konstsnöspåren till oss nördar. Men måste ändå klaga.

Var det inte bättre vintrar förr?

Får försöka tänka mer som spårstatusrapportören efter ett pass i isiga spår: ”Stakpropaganda. Körde med ett stort leende.”