”Man känner sig inte som en människa”

"Jag önskar att man inte gör livet jävligare än vad det är för hemlösa i dag", säger Lena.
"Jag önskar att man inte gör livet jävligare än vad det är för hemlösa i dag", säger Lena.
Från det att hon var 18 till 21 levde Lena Öberg som hemlös i Sundbyberg. I dag har hon fått ordning på livet och släppt drogerna.
När det nu börjar bli kallt ute tänker hon på sina gamla vänner som fortfarande bor i någon port i kommunen.
– Jag önskar att man inte gör livet jävligare än vad det är för dem som är hemlösa i dag.

En kall vintermorgon för drygt 10 år sedan låg Lena Öberg och sov under ett element i en port när hon kände en hand på sin axel.

En kvinna stod där med en kopp kaffe, log och gick ut från porten.

Lena drack upp kaffet, vände sig in mot väggen och somnade om. Hon var då kring 20 år gammal.

Så många portar som jag blivit utkastad från mitt i vintern

Lena Öberg

– Hon lät mig stanna kvar. Så många portar som jag blivit utkastad från mitt i vintern. Jag kände mig både varmare och mer respekterad. En sådan liten grej räcker. Henne kommer jag alltid att minnas, säger Lena.

Lena Öberg levde som hemlös.

Lena levde som hemlös från det att hon var 18 till 21 år. Ofta övernattade hon och pojkvännen i källare och portar i Sundbyberg och på Södermalm. Foto: Lena Öberg

I tre år, från det att hon var 18 till 21 år levde Lena som hemlös i Sundbyberg, på Söder, ja där det fanns en port att sova i för natten.

– I bland fick vi inte tag i knark. Det var hemskt. Att sova i en utkyld port en hel natt utan berusningmedel… det var fruktansvärt.

Drogerna hjälpte mot oron

Hon rymde hemifrån redan som 14-åring. Festade, sov hos vänner eller på en gräsplätt.

– Jag kunde vara borta i två veckor. Det var en sådan frihetskänsla! Jag övade väl på att vara hemlös redan då.

Han hjälpte mig att sätta min första nål. Han fick mig besatt av honom

Lena Öberg

Om hon hade fått sin adha-diagnos redan som tonåring, fått lov att vara lite stökig och inte tvingats hålla tillbaka alla känslor som till slut svämmade över. Då kanske resten av nedförsbacken inte hade hänt, tror hon.

Lena Öberg levde som hemlös.

Dagarna som hemlös gick ut på att sno saker för att sälja dem och sen köpa knark. Foto: Lena Öberg

– Jag lämnade min dåvarande kille för en knarkare som jag blev kär i när jag var 18.

Han misshandlade Lena psykiskt och fysiskt. Såg till att hon blev beroende av honom, precis som av amfetaminet.

– Han hjälpte mig att sätta min första nål. Han fick mig besatt av honom. Jag var som en hund, det var helt galet.

Men drogerna hjälpte mot oron i kroppen. I drygt två år höll de ihop och levde tillsammans i trappuppgångar och portar.

Konsten – en flykt

Under den här tiden ritade och tecknade Lena som hon alltid gjort. Pennorna bär hon ständigt med sig i väskan i dag.

– Det var min belöning att få sitta i en port och teckna. Jag målade väggmålningar över ett helt rum i en källare på söder, minns hon.

Lena Öberg levde som hemlös.

Lena önskar att fler kunde se på dem som lever som hemlösa i dag, med lite mer medmänskliga ögon. Och låta dme sova kvar inne i värmen. nu när det börjar bli kallt ute. Foto: Lena Öberg

Det som i dag är etsade teckningar på dyra hårda ark var då papper som hon hittat i olika grovsoprum. Kuvert och gamla kastade block.

I övrigt gick dagarna ut på sno grejer. Sälja grejer. Köpa knark. Knarka.

– Jag valde att göra som killarna – stjäla. Tjejerna prostituerade sig. Det konstigaste jag stal var ett dragspel som jag sålde för 700 kronor till någon i en gränd.

Ofta bytte saker ägare i nu ombyggda bananhuset i city. Här kunde man även köpa knark, och sova i någon av portarna berättar Lena.

Saknar de gamla vännerna

I dag, som drogfri, gift 31-åring med en tvåa i Solna och två katter, kan hon sakna många av vännerna från den tiden. Men de kan inte ha kontakt, då är hon rädd att trilla dit i gen.

Ofta bytte saker ägare i nu ombyggda bananhuset i city. Här kunde man även köpa knark, och sova i någon av portarna berättar Lena. Foto: Daniel Diaz

För att göra livet lättare för sina gamla vänner, vill hon berätta om livet som hemlös, och sudda ut många av de fördomar som finns om hemlösa.

– Man känner sig som smuts när folk tar omvägar när de ser en på gatan. Man känner sig inte som en människa.

Hon hade inte planerat att livet skulle bli så här. Det har nog ingen. Men alla kan trilla dit, menar Lena. Föräldrarna gjorde allt de kunde, men just då kunde ingen övertala henne att sluta med droger och lämna sin pojkvän.

Nästa gång hade jag kanske lyckats med självmordsförsöket och det ville jag inte.

Lena Öberg

Vändningen kom med en psykos och tre självmordsförsök på en vecka.

– Jag hamnade på sjukhus och sen på psyket. Jag regredierade och blev ett barn igen. Jag låg i mammas knä medan hon strök mig över håret och sjöng. Det gjorde mig lugn.

Även hennes konst från den tiden ser ut som teckningar som barn ritar.

Lenas bakgrund tar ofta plats i hennes teckningar och målningar. I dag är de etsade på dyrt papper – då ritade hon på kuvert från grovsoprum. ”När jag var hemlös ritade jag kvinnor, men alltid utan huvud. Huvudet var bara till besvär och en börda med alla tankar och känslor”, säger hon. Foto: Daniel Diaz

– Jag sökte sedan själv till ett behandlingshem. Jag vågade inte ta mer droger, nästa gång hade jag kanske lyckats med självmordsförsöket och det ville jag inte.

Ren sen tio år

I dag pluggar Lena grafisk form och reklam på Forsbergs och satsar på att bli illustratör.

Nu i oktober är det tio år sedan Lena blev drogfri och det börjar åter bli kallt ute. Hon minns nätterna väl.

Bara för att man är hemlös tappar man inte sin stolthet eller personlighet.

Lena Öberg

– Det jag önskar är att någon ställer upp en port. Eller i alla fall låter dem som sover där vara i fred inne i värmen och inte gör livet jävligare än vad det är. Man behöver inte ha direkt kontakt, bara inte var otrevlig. I vissa fall vill den som är hemlös inte heller prata med dig. Även de är människor med olika humör. Bara för att man är hemlös tappar man inte sin stolthet eller personlighet.

Vad hade du själv gjort om du i dag träffade på dig själv som 19-åring?

– Jag hade nog försökt få mig bort från honom som alla andra gjorde. Men jag hade gjort det med mer värme. Inte med skrämseltaktiken som alla försökte med. Jag hade behövt lite mer vänskap och trygghet.