Loke blev påkörd på Vadavägen

- Jag kommer minnas olyckan resten av livet, säger Loke Ingvall Ekberg.
- Jag kommer minnas olyckan resten av livet, säger Loke Ingvall Ekberg.
Han fick åka ambulanshelikopter till sjukhuset.
Han fick åka ambulanshelikopter till sjukhuset.
Det är många fotgängare som passerar Vadavägen just här. Kyrkan har verksamheter på båda sidor vägen.
Det är många fotgängare som passerar Vadavägen just här. Kyrkan har verksamheter på båda sidor vägen.
På raksträckan på Vadavägen kör många fort. Vägen inbjuder till det.
På raksträckan på Vadavägen kör många fort. Vägen inbjuder till det.
Här går många oskyddade fotgängare över vägen.
Här går många oskyddade fotgängare över vägen.
Boende har varnat för den trafikfarliga raksträckan på Vadavägen i åratal. Nyligen blev Loke 10, påkörd av en bil och flög flera meter.

- Jag kommer att minnas det här resten av mitt liv. Jag vill ha en cykelväg här, säger han.

– Hej, Loke, säger Loke Ingvall Ekberg och stäcker fram handen.

Han går litet stelt.

Den här dagen, 7 juni, var hans första dag i skolan efter bilolyckan den 20 maj, alldeles nära där han bor i Vada, Brottby.

Bara en kort innan olyckan hade hans mamma Katarina skrivit till länsstyrelsen och Trafikverket och krävt lägre hastigheter på vägsträckan som hon anser vara farlig.

– Och så händer det här, säger hon.

– Jag blir så arg, så jag blir helt galen, säger Loke.

Längs Vadavägen stannar buss 666 många gånger vid två-tiden varje vardag. Ner i dikeskanterna – för busshållplatserna är inte mer än en stolpe i den minimala vägkanten – hoppar skolbarn från Karbyskolan.

Den 20 maj svängde bussen in vid Vada kyrka, Loke och hans bror klev av och skulle passera vägen för att komma hem.

Båda två var proppfulla med förmaningar hemifrån. ”Gå inte ut i vägen bakom bussen”. ”Stanna och titta nog”. Men ibland flyger sådant bara bort hos den som är tio år gammal.

– Jag brukar ha ett förbud men den här dagen skulle jag få spela ett dataspel. Jag ville slå ett rekord. Jag gick bakom bussen och hoppades på att en bil inte skulle komma. Men det gjorde det. Jag försökte hoppa undan. Men i stället flög jag iväg. Sen hörde jag min storebror skrika. Jag blev jätterädd, allt blev suddigt och overkligt. Jag tänkte att det var en dröm, berättar han.

Några månader tidigare, en snöslaskig februaridag ringde det hemma hos familjen. Någon vill klaga på bröderna, som kastat snöboll efter bilarna från busshållplatsen.

– Jag sade att jag skulle skälla. Men när jag fick höra deras historia kändes det annorlunda, säger mamma Katarina.

Vid deras hållplats mitt emot Vada kyrka är sikten dålig trots att vägen är spikrak. Hållplatsen ligger precis efter ett backkrön, från bilisternas perspektiv dyker den upp väldigt plötsligt. I alla fall om man kör tillåtna 70 kilometer i timmen, eller fortare. Den raka vägen inbjuder till det. Att hinna stanna för någon som springer ut i vägen är svårt i den hastigheten. Vid slask susar bilarna förbi och stänker kaskader med snöslask. Det var det som fått bröderna att ilskna till.

Katarina Ingvall gav sig ut och fotograferade alla faror längs vägen och ansökte hos Länsstyrelsen om en hastighetssänkning och hos Trafikverket om någon åtgärd som vägbulor. Ingenstans fick hon gehör.

– Jag fick bara standardavslag på mina ansökningar. Det kändes lite hopplöst, barnen har ju rätt till en trygg närmiljö, säger hon.

Sedan kom telefonsamtalet om olyckan.

– Den chocken och skräcken när man ser sitt barn bara ligga där. Han låg helt still på jorden ute på åkern. Jag lade mig bakom och sade: du kan vara helt lugn nu. Allt kommer att bli bra! Jag trodde ju att jag skulle förlora honom, säger Katarina.

När ambulanshelikoptern kom, tyckte Loke att det var ”coolt”. Men hade för ont för att uppskatta färden. Skadorna visade sig vara många men övergående; sprickor i bäcken, korsben och blygdben, en blåslagen arm och en rejält svullen käke.

– Det är fantastiskt att han klarade sig så bra. Men det finns fler barn här, barn som blir äldre och ska bli mer och mer självständiga och själva ta sig till skolan, säger Katarina.

Fakta

Här vill boende längs landsvägar ha cykelvägar:

Vallentuna – Grana: här ska en cykelväg byggas parallellt med väg 268.

Vallentuna – Karby: en cykelväg denna sträcka har krävts i åratal. Sträckan finns med i kommunens cykelplan och har hög prioritet. Exakt när den ska börja byggas vet ingen.

Ekskogen – Kårsta: här fattades beslut om en cykelväg 2012. På grund av bland annat vakanser på samhällsbyggnadsförvaltningen drar bygget ut på tiden. Nu har man dock kommit igång med praktisk planering.

Fler önskemål: Cykelvägar förbi Brollsta, Stångberga, gamla Norrtäljevägen och Arningevägen finns också.

Svårt att få hastigheten sänkt

Brottby

Loke, 10 vill ha cykelväg längs Vadavägen.

”För dyrt”, säger Trafikverket. De ger också tummen ner för vägbulor och busskur.

”Eftersom behoven i regionen vida överstiger medlen måste Trafikverket prioritera bland åtgärderna och vidta åtgärder där vi anser det vara absolut mest nödvändigt”.

Så skriver Trafikverket i ett mejl till Katarina Ingvall angående hennes ansökan om säkerhetsåtgärder på Vadavägen.

Det är också osannolikt att hennes ansökan till länsstyrelsen om sänkta hastigheter får gehör. De remissinstanser som får yttra sig – Vallentuna kommun, polisen och Trafikverket – har alla tyckt att en hastighetssänknig inte är nödvändig. Vägen ligger utanför tättbebyggt område, därför är framkomligheten prioriterad. Dessutom skulle långa 30- eller 50-sträckor inte accepteras av bilisterna, resonerar de.

Vallentuna kommun kan dock tänka sig hastighetssänkningar på kortare sträckor. Kommunen önskar dessutom hastighetskameror längs vägen.

I kommunplanen finns också – ännu väldigt luddiga – planer på en cykelväg i området. Men här är det finansieringen som sätter käppar i hjulet. Enligt Trafikverket kostar en cykelväg cirka 2 000 kronor metern att bygga.