Min lokala hjälte

Löpning kantad av vänlighet

Kristina Paltén, 44, har nu sprungit 25 mil genom Iran. Hennes syfte var att bemöta fördomar – i stället är största intrycket hur givmilda människor är mot henne.

– Jag tänker på tiggarna hemma, jag har inte gett mycket till dem och jag skäms.

Som Lokaltidningen Mitt i berättade i slutet av augusti skulle Kristina Palténs resa börja den 3 september i staden Bazargan vid turkiska gränsen.

Hon skulle springa 200 mil genom Iran. Nu har hon dock kommit fram till att sträckan landar på 180 mil.

I mitten av förra veckan hade hon avverkat 25 av dem och befann sig i Tabriz i nordvästra Iran.

– Resan är både fantastisk och jättejobbig. Ibland känner man sig lite trött på det här. Språket och värmen är det jobbigaste, säger Kristina Paltén när vi når henne på mobiltelefonen.

Hennes tanke var att hon genom att springa som ensam kvinna skulle bemöta olika fördomar, men än så länge har hon bara mötts av vänlighet.

– Folk är så gästvänliga. Jag betalade ingenting för mat första veckan. Jag ses som en gäst och då är det en förolämpning om jag skulle betala, säger hon.

Det mesta har hittills varit lättare än vad hon hade trott, men hon har även upplevt situationer där hon inte känt sig helt trygg.

– En man var väldigt på om att jag skulle sova över, men jag ville inte gå med honom för jag hade sett honom slå en pojke innan. Det var otäckt.

Den extrema vänligheten har varit omtumlande. En dag bjöd en man henne på en stor lunch, samtidigt som han själv inte åt någonting.

– Det gör ont att se att människor ger, trots att de inte har mycket att ge av. Jag önskar att jag vore lika givmild själv. Jag tänker på Sverige där tiggare sitter. Jag har inte gett mycket till dem och jag skäms.

Hon berättar även om en upplevelse i en park i staden Showt.

– Jag lekte med barnen. Det fanns så mycket glitter i deras ögon, trots att de var smutsiga och trasiga. Jag upplever att det finns så mycket värme här.