Intresset för skräckfilm föddes redan i tioårsåldern när han och hans klasskompisar kollade trailers för tortyrfilmer som Saw i mobilen. Pappan fångade upp nyfikenheten och introducerade Ludvig för genren på allvar.
– Han ville ge mig en utbildning i skräck. Jag lärde mig att man samtidigt kan skapa engagerande berättelser och obehagliga element. Tar man bort skräckelementen i de bästa filmerna har man ändå en jättebra story. Alla jump scares är bara ”cherry on top”.
Under gymnasietiden blev det minst en film per kväll. En del med pappan och del utan. Medlemskortet på nattöppna uthyrningsbutiken Casablanca på Sveavägen gick varmt.
”Lite overkligt”
Före Gudstjänst hade Ludvig redan hunnit med fem kortfilmer och en dokumentär. Han har dock aldrig stött på några förutfattade meningar om sin ålder.
– Tar man bara sig själv på allvar gör alla andra det också, är min erfarenhet, konstaterar han.
Steget från kortfilm och lågbudgetdokumentär är ändå hyfsat stort. På alla sätt.
– Pretending I’m a Superman finns på Amazon Prime och har kanske tusen visningar per månad men det är en helt annan sak att se en trailer för sin egen film på bio eller posters på stan. Det känns lite overkligt!
Att det skulle bli skräck var givet.
– Det var det som fick mig in på film och är det jag brinner för. Jag kanske var mer konstnärlig i början men hittade tillbaka. Genren har också ett kommersiellt värde och man måste tänka på publiken. Så enkelt är det faktiskt.
Vill skapa diskussion
Fröet till Gudstjänst började gro för ett par år sedan. Ludvig hade länge funderat över religionens betydelse i Sverige , ett av världens minst religiösa länder. Dessutom är han ”besatt av sekter”. Då låg det nära till hands att baka ihop tanken på en präst som börjar tvivla – inte på Gud men på människors tro – med den om hur långt folk i grupp är beredda att gå i sin tro på gudsliknande figurer.
– Jag tror inte på för tydliga budskap, utan vill skapa en diskussion om moral. Hur kan någon till exempel gå från omtänksam och känslig till att kunna mörda?
