Min lokala hjälte

Har fått eget hem efter två år på centralen

Martin Lannerhjelm
Martin Lannerhjelm är inte hemlös längre.
Martin Lannerhjelm
Nu har Martin en egen säng.
Martin Lennerhjelm
T-centralen var hemma under 2.5 år.
En norrortsbo reagerade. Att pensionären Martin Lennerhjelm tvingades sova på bussar och tåg kändes inte rätt. Nu har Martin äntligen en egen säng.

Martin Lannerhjelm kommer haltande i en röd jacka mot ringen på Centralstationen. Efter sina två och ett halvt år som hemlös har bensåren skapat ett månlandskap från ljumskarna och neråt.

– Men det håller på att bli bättre nu, säger Martin. Nu när jag har någonstans att bo igen.

Svenssonliv

När Martin var sjutton år träffade han  kvinnan som han sedan skulle komma att dela 33 år med. Vi kan kalla henne Anna.

Hon hade ett tufft jobb som kallskänka så efter år av slit bestämde de att hon skulle sluta jobba.

Martin älskade sitt jobb som elektriker och tänkte på den fina ålderdomen han skulle få dela med den han älskade. Han älskade sitt svenssonliv, som han säger.

– Jag jobbade som en dåre, men det var aldrig några problem, säger han.

Men så drabbades Anna av cancer.

– Vi fick beskedet på Luciadagen. I februari var hon borta, berättar Martin.

Huset i Tullinge såldes och Martin flyttade till lägenhet.

Ny relation

Efter en lång tid av sorg träffade han till slut en ny partner. Men när den relationen efter fjorton år tog slut, började den karusell som ledde Martin till ett liv på gatan.

En hemlös pensionär med hela sitt liv i en dra-maten.

Natt efter natt tog han pendeltåg och bussar fram och tillbaka till Uppsala för att slippa frysa.

Martin huttrar till när han berättar. Bara tanken på kylan får honom att slungas tillbaka i tiden.

Centralen och kollektivtrafiken var hemma. Det var här han spenderade sina dagar och nätter.

När han nu besöker centralen igen, utan sin dra-maten och med ett par nycklar i fickan, känns det lite märkligt.

– Det har inte gått så lång tid så jag har nog inte riktigt förstått vad som hänt. Det känns overkligt, berättar Martin.

Nya tider

Det var tack vare ett reportage i SVT, om att allt fler pensionärer lever i hemlöshet, som Martins liv fick en så dramatisk vändning. Han gick från hemlös till inte hemlös på bara några timmar.

– Det var en person som hörde av sig och erbjöd mig ett boende. Helt fantastiskt att en okänd människa gör så, säger Martin. Första natten skruvade jag upp elementen på max och sov i långkalsonger och tröja. Du förstår, jag har frusit så otroligt mycket de här åren.

Efter de där åren på gatan har han nu alltså hittat hem i en friggebod norr om stan. Av personliga skäl vill han inte berätta exakt var. Men är noga med att påpeka att han gör rätt för sig.

Här har han bott i tio dygn. Tio dygn med egen kyl och frys, toalett och framför allt säng. Han nyper sig i kinden varje gång han går och lägger sig. Nu har han allt det som hör ett hem till.

Men kroppen har nog inte riktigt landat ännu tror han.

– Jag ramlar fortfarande ur sängen varje natt. Kroppen är inte van att ligga ner. Och så kanske jag sover lite oroligt, säger Martin.

Vill inte vara ensam

Nu är Martin mest rädd för att bli ensam och inte kunna fylla dagarna med något vettigt.

– Det är farligt tror jag. Det är då man blir alkis. Och har jag lyckats hålla mig ifrån all sån skit på gatan vill jag inte börja nu, säger han.

Drömmen är att få dela sitt liv och hem med någon igen. Få tillbaka svenssonlivet. Ha någon att gnata med på kvällarna.

Martin har druckit upp sin stora kaffe och ska gå för att träffa en vän.

– Vet du vad jag ska göra sen? Jag ska handla mat för två veckor frammåt för idag kommer pensionen. Jag ska köpa köttbullar, mjölk, korv, hamburgare och pasta. Och morot! Det är så himla gott med riven morot.